en sammanfattning av år 2015 i listform:

Hej! Jag lever och finns fortfarande, trots att jag tydligen inte skrivit ett endaste ord i denna blogg sedan den elfte november. Grejen är den att jag har haft en hel del att stå i. Faktiskt. Roadtrips till Skåne och uppsatsskrivande. Pojkvänshånglande och kontraktsignerande. Bebisgosande och hemvändardansande. Vårdcentralsbesök och panikgråtande.
Sen är det ju såhär att jag tre år i rad (2012, 2013 & 2014) har fyllt i samma lista i syfte att summera året mitt, och året 2015 ska inte få glömmas bort. Det är ju faktiskt mitt bästa år i livet hittills! Vi tar en liten titt:

 

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Ja! Jag skaffade mig en pojkvän, jag åt gåslever, jag solade topless offentligt, jag sa jag älskar dig till en person av kärleksintresse, jag fick bli gudmor till världens bästa bebis och jag gick på min första riktiga arbetsintervju.

 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
JA! Äntligen! Två av mina bästa vänner dessutom: min storasyster Isabelle och hennes man Joel. De fick en liten Silas den 20/6. Nu är han en betydligt större Silas. Som jag är gudmor till. Och som jag kommer få se växa upp då hela den lilla familjen flyttar till Stockholm på lördag!

 

Vilka länder besökte du?
Jämtland, haha! Nä, men år 2015 var tydligen det första året sedan 2004 som jag helt höll mig inom Sveriges gränser. Usch.

 

Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Tidigare år har tydligen mitt lilla kärlekskranka jag implicit skrivit att en pojkvän varit det jag saknat. Och att det var något jag önskade mig. Nu såhär med facit (och en pojkvän) i hand, så vill jag faktiskt säga att det gjorde mitt 2015 helt toppen. Och det handlar väl inte om själva faktum att Sebastian är min pojkvän. Utan att han är Sebastian. Och nu när jag har Sebastian, mina fina vänner och min älskade familj så finns det inget jag saknar. Förutom en sekelskifteslägenhet med öppen spis i Vasastan, men vad ska en göra?

 


Han som jag önskade mig och fick.

 

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
De är så jäkla svårt att plocka ut extra framstående och minnesvärda datum ur 2015, då hela året har varit så himla skojigt. Så jag vet inte riktigt vilket datum jag ska välja. Förutom den 20/6, då Sebastian fyllde 26 och Silas föddes. Förutom den 20/2 när jag såg Alt-J på Münchenbryggeriet. Förutom natten till den 8/7 när jag lite halvt vågade säga att jag älskar Sebastian. Förutom den 5/12 när Sara hade världens härligaste 29-årsfest. Förutom den 10/4 när jag frågade Sebastian om han ville vara ihop med mig.

 

Vad var din största karriärsmässiga framgång?
Ingen! Eller jo, mina sommarmånader på InWear var himla roliga, och jag vill tro att jag gjorde ett bra jobb. Åtminstone så blev jag kompis med en massa gulliga kunder i jakt på linneblusar och bröllopsgästsklänningar.

 

Och din största framgång privat?
Att jag landade ett förstahandskontrakt på en liten studentlägenhet belägen inom Stockholms tunnelbanenät! Boom! 
Trots att jag vill skriva att mina universitetsbetyg kan räknas till kategorien största framgång så försöker jag att frångå att klappa mig själv på axeln vad gäller höga betyg. En kan få precis godkänt. Eller jättejätteunderkänt. Det spelar som ingen roll så länge en gör något som är kul, och att plugga genusvetenskap är otroligt roligt.

 

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, snus och diverse biljetter (tåg-, konsert- och flygbiljetter)

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att få hålla i min systerson. Att få känna mig älskad och att älska.

 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2015?
1. Där dit vinden kommer av Lorentz
.
För att varenda gång jag hör den så känns det som att jag står i Sara och Lauris lägenhet, omringad av alla fina Stockholmskompisar, och skriksjunger fram varenda litet ord i texten som jag kan.

2. Running With the Wolves av AURORA.
För att jag, Rebecka, Malin och Sara totalt hänfördes av henne på en spelning i februari. Jag är så fruktansvärt imponerad av henne.

I övrigt: Hela Sufjan Stevens nya album Carrie & Lowell, Just Smoke av Mumford & Sons och Tell You (Today) av Robyn & La Bagatelle Magique.

 


Rebecka och Sebastian efter att vi sett Robyn & La Bagatelle Magique på Popaganda.

 

Var du gladare eller ledsnare år 2015 jämfört med tidigare år?
Gladare! Jättemycket gladare. 

 

Vad önskar du att du gjort mer?
Under andra halvan av 2015 så önskar jag absolut att jag försökt hitta mer tid till att träffa mina vänner. Jag har haft otroligt mycket i skolan under höstterminen, men jag önskar ändå att jag klämt in fler kompisdejter.

 

Blev du kär i år?
Japp! Otroligt jäkla kär. 

 

Favorit-tvserie?
Orange is the New Black, Game of Thrones (som jag trodde att jag aldrig skulle se!?), Hannibal och förstås Masterchef Australia, som är mitt bästa program för alltid. Alla kategorier.

 

Bästa boken du läste i år?
Jag har läst en hel del böcker i år, faktiskt, till skillnad från förra året. I somras när jag var studieledig så såg jag till att klämma in så många böcker jag bara kunde. Exempelvis Haruki Murakamis Kafka på stranden, Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Älskade samtliga.

 

Bästa filmen du såg i år?
Whiplash, Interstellar och The One I Love.

 


Ett gott höstäpple.

 

Den maträtt du åt oftast 2015?
Olika härliga maträtter med färska, grillade grönsaker. Och mat i bröd. Mina och Sebastians specialiteter.

 

Något du önskade dig och fick?
Besvarat romantiskt intresse från Sebastian, två nya bostäder och lyxig handtvål med tillhörande lyxig handkräm från Rituals.

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Jag fick världens finaste överraskning i form av tulpaner och presenter från mina hyresvärdar (med min mamma som mastermind), och på kvällen åt jag middag på Vigårda med Sara och Rebecka, för att sedan dricka en otroligt god GT och till sist öla på Berns. Ägig födelsedag.

 

Högsta önskan just nu?
Att alla älskade människor i min närhet skulle få må bra. Att fettföraktet och smalhetsen i samhället kunde försvinna. Att jag ska få leva ett friskt liv, både psykiskt och fysiskt, för att jag har så jävla mycket vackert att förlora.

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Absolut! Det hade varit helt underbart att få slippa all extrem underlivssmärta jag behövt leva med vardagligen sedan i juni. Det hade också varit helt underbart att ha fått reda på mitt röntgenresultat från november direkt när det fastställts, och inte nu i januari.

 

Vad fick dig att må bra?
Såklart mina vänner, både de som är fysiskt nära och de som är långt borta. Universitetsvardagen med spännande föreläsningar och snälla klasskamrater. Men allra mest min lilla Stockholmsfamilj, det vill säga min svåger Joels familj. Hans lillasyster Linnea är min bästa vän. Vi har umgåtts så jäkla mycket det här året. Jag och min Sebastian, Linnea och hennes Martin, Joels andra syster Emma och hennes Jesper, Joels mamma Marianne och hennes Jean-Marie. Jag älskar dem så otroligt och är så tacksam att jag har dem i mitt liv och i min vardag.

 


En särdeles vacker morgonpromenad från tunnelbanan till universitetet.

 

De bästa nya människorna du träffade?
Det här året blev jag tight med ovan nämnda respektive till Linnea, Martin alltså. Vi sågs ett par gånger under 2014, men under år 2015 så blev han en av mina bästa människor. Sen är det förstås alla mina genuskursare! Och om jag skulle lista allihop så skulle denna årssammanfattning bli alldeles för lång. Men! Stefanie och Malin har jag kommit allra närmst, skulle jag vilja säga. Och de är fantastiska tjejer och klasskamrater bägge två. Och sen måste givetvis hela Sebastians underbara familj räknas in. Idun, hans ljuvliga lillasyster. Hans varma, roliga mamma Katarina. Hans mysiga mästerbagare till far. Hans världsfina morföräldrar. Jag älskar dem allihopa, och de älskar mig! Fatta den grejen!

 

Mest stolt över?
Det här året tänker jag inte säga mig själv. Jag är absolut mest stolt över alla de personer i min närhet som varit drabbade av tunga tankar, stora problem och en massa strunt som de absolut inte förtjänat - men som de ändå kämpat sig igenom. Jobbiga uppbrott, kniviga långdistansförhållanden, svårdefinierade medicinska diagnoser, enorma omställningar, framtidsångest och dåtidsångest och en massa annat jox. De är så jäkla starka. Och jag älskar dem allihopa. Och det är jag noga med att låta dem veta.

 


Lite samlade framkallade bilder från 2015.

 

Så, det var det! 2015 i några rader. Jag är så tacksam för det här året. Året då jag började inse mitt egenvärde ännu lite mer. Året då jag till fullo vågade hänge mig åt kärleken. Året som totalt ägde! Herregud vad 2015 var ägigt!
Nu är det plötsligt 2016, och jag hoppas på att jag kan få må lika bra under detta år. Och att mina extrema underlivs- och urinvägskomplikationer kan få ett slut. Tack.



en lista om framtidsdrömmar:

Tidigare idag snubblade jag över ett gammalt inlägg som Flora Wiström skrivit om framtidsdrömmar, och olika små drömska minimål uppstolpade under fem olika årshopp framåt i tiden. Jag minns exakt hur det var, och vad jag kände, när jag läste det. Det var den femtonde februari, så alltså nästan exakt nio månader sedan. Jag tänkte såklart primärt att det var ett fint och mysigt inlägg, som det mesta Flora skriver i bloggen sin. Men, sekundärt kom ett slags panik- och mindervärdeskänsla in. Jag kände att jag inte hade någon som helst aning om vad jag skulle kunnat skriva under någon av de olika underrubrikerna. Det är så svårt att drömma om en framtid när vardagen känns helt okej. 
Det kanske låter hundra procent superkonstigt, det jag just skrev. Men, med att det med en helt okej vardag blir svårt att drömma om en framtid menar jag att: I och med att allt är så pass okej så är det svårt att föreställa sig något annat. Saker och ting skulle kunna få förbli ungefär desamma. Alla bästisrelationer intakta. Tak över huvudet kvar. Mat på bordet som en kvarstående faktor. Et cetera och så vidare.
Men, sedan dess har det hänt något i med och med mig. Jag dagdrömmer väldigt mycket om framtiden. När jag blåser bort ögonfransar från fingertopparna så önskar jag mig nya, stora saker. Jag och min pojkvän, Sebastian, nämner dagligen drömdetaljer ur vårt framtida hus. Jag läser jobbannonser och föreställer mig att senare i livet kunna skicka in ett mer välfyllt och adekvat CV. Jag dagdrömmer om saker som för mig känns viktiga och framför allt förverklingsbara.
Så, nu vill jag berätta för er om vad jag drömmer om:

Om ett år vill jag:

1. Skriva en C-uppsats i genusvetenskap, eller vara på väg mot en kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap beroende på hur vårterminen 2016 känns.

2. Bo i en lägenhet med Sebastian. Vad för slags lägenhet spelar mindre roll. Så länge den har ett kök som bara är vårt.

3. Äta betydligt mer veganskt än vad jag idag gör.



Om tre år vill jag:

1. Jobba som något där min då tagna kandidatexamen gör nytta och är relevant.

2. Ha ett pengasparande som sträcker sig längre än ett par månader framåt.

3. Hämta min gudson från dagis på regelbunden basis och lyssna på hans små funderingar om livet.



Om fem år vill jag:

1. Föreläsa för och/eller skriva till unga människor om sociala medier, kropp och feminism.

2. Jättegärna gifta mig med Sebastian.

3. Ha ett husdjur vid namn Arkimedes.



Om tio år vill jag:

1. Ha minst ett litet barn.

2. Bo i Östersund.

3. Arbeta med kultur, unga vuxna och jämställdhetsproblematik i något slags härlig, ännu ej påkommen, kombination.



Om trettio år vill jag:

1. Ha min femtioårsfest, med alla mina bästisar, i orangeriet tillhörandes min och Sebastians villa.

2. Vara korsordsmästare.

3. Att våra barn ska våga och vilja framtidsdrömma, som ett bevis på att vi lyckats fylla dem med exakt så mycket kärlek, tillit och mod som våra föräldrar fyllt oss med.

---

Och ja, hörrni, det här kanske låter som en massa kärleksklibbigt dravel i punktform. Och ja, det kanske är lite kärleksklibbigt. Men, så får det vara. Så får det vara när en är så jävla kär och dessutom vill leva med det eminenta kärleksobjektet i resten av sitt liv.

Och vad gäller källor till bilderna så finns alla att hitta via min Pinterest.



om att det är november, redan:

Hej, precis som rubriken skvallrar om så känns det väldigt märkligt för mig att det redan är november. Det här året har gått så obeskrivligt fort, vilket känns så otroligt klyschigt att skriva ut såhär några veckor innan det är dags för ett nytt år - men i år känns det nästan mer sant och mer påtagligt än innan. Jag kan inte för mitt liv begripa att det snart är dags för julafton, minusgrader och nyårsbravader.
Jag tänker inte ägna detta inlägg åt att nostalgiskt drömma tillbaka (det kommer jag att göra senare i årssummeringsmodellen jag uppfann förra året). Jag vill bara säga: HERREGUD. Det är redan november. Det känns som att det skulle kunna vara maj. Och april. Och juli och mars och augusti. 


Gott eftermiddagsfika bestående av två sorters kokos och mörkrost.

Men okej - om vi för en stund accepterar att det faktiskt är november, och inte en av de månader jag ovan listade som mer rimliga förslag på almanacksstatus, så är det så att just denna novembermånad är fylld till bredden av en massa skoj. Exempelvis så ska jag redan ikväll träffa Kajsa, vilket känns otroligt mysigt och kul. På söndag ska jag fira två födelsedagar, den första med kaffe och tårta och den andra med tapas. Helgen därpå får jag och Sebastian besök här i storstan, och samma kväll som besökarna anländer så är det säsongspremiär för På Spåret! Bara det! 
Sen vankas det lite bilhyrning och tillhörande bilkörning ner till Lund för att gå på min systersons, och blivande gudson (!), dop. Och sen, vips, så är det december. Och då planerar jag att äta betydligt fler lussebullar än ifjol.

I övrigt så lever jag och mår bra. Jag dricker mycket kaffe, pussas ännu mer och går på föreläsningar och lär mig om kvalitativa metoder vad gäller forskning. Snart ska jag börja skriva på min B-uppsats i genusvetenskap, så likt förra årets december så kommer jag till stor del att spendera månaden på Stockholms Universitet och Frescatibiblioteket med en dator och en massa böcker om maskulinitetsforskning. Jag längtar redan nu. Tänk att i en hel månad få skriva akademiska, pretentiösa och lingvistikfantatiska meningar. 

P.S Reserverar mig redan nu för att kunna ta tillbaka det sistnämnda statementet. Jag kommer nog inte vara lingvistikfanatisk exakt hela tiden. 



26.10.2015

God dag, eller eftermiddag, eller kväll eller natt eller morgon eller vad det nu är när du läser det här. Eder Anna Paulsson Carlsson, självdiagnostiserad och egendiplomerad mästare i att ropa hej förrän en är över bäcken, här. nDet är en ganska så supertråkig måndag i mitt liv, då den - som många andra måndagar - började med att vinka hejdå till Sebastian och sedan få dricka morgonkaffet ensam. Efter det har jag fixat till ännu en sida på min hemtenta, som nu består till 2/3 av vettig text och bara 33% ARGA CAPS LOCK-BOKSTÄVER SOM UPPMANAR MIG TILL ATT UTVECKLA VAD FAN JAG MENAR MED MAKTASYMMETRIER.



Men, för att återgå till pre-bäckpasserande hejropande så är det så att jag imorgon, tisdag, varit spiralfri i två veckor. Och, jag har inte haft ont en enda dag sedan jag tog ut den. Det är helt jäkla galet hur mycket en så liten sak kan påverka ens fysiska, och psykiska, välmående. Efter att ha varit van dagliga smärtattacker i fyra månader så känner jag plötsligt ingenting. Inte när jag druckit för lite, inte när jag druckit för mycket, inte när jag haft sex, inte när jag bara vaknat och tydligen råkat andats lite för mycket och således med detta gjort upphov till att det känns som att någon försöker karva ut min livmoder med en smörkniv.



Att redan nu, 13 dagar in i min spiralfria vardag, vilja påstå att spiralen var roten till allt ont anser jag vara att ta ut lyckan lite i förskott. Men, vad kan en annars göra? Jag ÄR så oerhört lättad och otroligt lycklig att inte behöva ha ont. I två veckor har jag inte behövt kompromissa. Jag har inte behövt avboka kompisdejter på grund av att jag inte kan gå längre än fem minuter utan att behöva sitta på toalettstolen. Jag har inte behövt motstå lusten att idka älskog (japp, jag skrev det) på grund av att det resulterar i knivskärande smärta cirka två timmar efteråt. Jag har inte behövt göra någonting! För att min kropp behandlat mig relativt väl! Och det är så mäktigt!nSå, jag tänker visst ropa hej. För jag tror att jag är över bäcken. Jag tror också att jag är den mest pretentiösa, och samtidigt barnsligt töntiga, människan någonsin som använder mig av så bildliga metaforer, men vad ska en göra?



12.10.2015



Hej kompisar! Ännu en helg i den här genusvetarens liv har passerat.

I helgen har jag:

1. Umgåtts med en hajförklädd pojkvän.
2. Virkat en mössa.
3. Ätit kopiösa mängder godis från Hemmakväll.
4. Pussats.
5. Lyssnat på French Films album "White Orchid" som är min absoluta favoritskiva för tillfället.



Idag är det måndag. Det är en helt okej måndag, åtminstone i jämförelse med många tidigare måndagar där jag ofta drabbats av en lättare post helg-depression. Imorse var det nollgradigt utomhus i Uppsala när jag och Sebastian vaknade, så vi klädde på oss rejält när vi gick ner mot tågstationen. På vägen ner mot centrum så tänkte jag följande tankar:

1. Det är så mysigt att hålla händer med vantar på.
2. Det är så vackert med morgondis.
3. Jag kan så lite om film.
4. Jag har otroligt dåligt lokalsinne, åtminstone när jag är i Uppsala.
5. Jag älskar Sebastian.

Och framför allt: jag älskar människan jag är när jag är med honom. Jag är lugn, skrattig, lycklig, energisk, lyhörd, eftertänksam och spontan. Allt. Han får mig att vara allt det positiva jag vill vara.



05.10.2015

Hej. Jag vill bara skriva ut ett megatack till er som kommenterat, smsat och ringt mig med pepp, bra råd och egna historier kring underlivsproblem.

Jag har iallafall bestämt mig för att:
1. Låta ta ut min hormonspiral och kolla om läget förbättras.
2. Om 1 inte fungerar, börja om från ruta 1. Fortsätta försöka. Kanske äta penicillin i tusen år. Vi får se.

Just nu så äter jag ytterligare en antibiotikakur på grund av en kraftig urinvägsinfektion. Det här är min femte dokumenterade UVI sen i mitten av februari. Vissa säger att det är alldeles "normalt". Andra säger att det är alldeles för många på ett halvår. Och, angående besöket på akutmottagningen i fredags: det var fruktansvärt jobbigt. Den för mig optimala fredagen består inte alls av att sitta enbart iförd en magkort tshirt och trasiga strumpor och gråta inför två okända, vuxna män. Den består inte heller av komponenten att känna sig utelämnad i en diskussion som rör ens egna äggstockar. Den består verkligen inte av att bli väldigt hårdhänt undersökt av en andra gynekolog med orden "försök att slappna av nu". Den består inte av att söka hjälp för något jävligt omfattande, men till sist ändå gå hem med penicillin för enbart urinvägarna.



Men! Nu är det en ny vecka.
Hittills idag har jag:
1. Gosat en snabbis med Sebastian (innan han var tvungen att ta pendeln till Uppsala)
2. Vaknat och sett världens finaste soluppgång utanför fönstret och sömndrucket väckt ovanstående kille för att han också skulle få se den.
3. Druckit äckligt kaffe.
4. Sökt kurser inför vårterminen.
5. Fått reda på att veckans enda föreläsning är inställd.

Och resten av dagen kommer att innehålla skojiga grejer så som:
1. Häng (läs: desperat plugg) med min lilla seminariegrupp.
2. Träning för första gången sen i maj!
3. Ätning av nyinköpta, svenska äpplen.
4. Hetsläsning av kurslitteratur.
5. Lyssning på min svågers lillasysters pojkväns band "Astronauts in Cyberspace"! Kom och lyssna vid 21.00 om ni befinner er i närheten av Gamla Stan i Stockholm!



om "dagliga smärtattacker" och att sluta kompromissa vad gäller sin kropp:

Förra veckan så vaknade jag till ett sms från min styvsyster. Hon frågade mig om jag var gravid. Min primära reaktion var att skratta rakt ut, och svara "Hahahaha, va, nej?!". Sen började jag tänka på hur hon kunde tro det. Har jag undvikit alkohol offentligt? Nej. Har min mage vuxit? Inte direkt. Har jag plötsligt en stabil vardag där en liten änglabebis kan passa in? Inte alls.
Och sen kom jag på anledningen. Förra veckan så skrev jag i ett inlägg att jag gjort "ultraljud hos gynekologen", och ultraljud om något är väl starkt förknippat med graviditet. För mig är det dock helt och hållet normalt nu för tiden att lämna blodprover hit och dit, kissa i plastmuggar och låta en läkare kolla på mina fortplantningsorgan med ultraljud.
Så jag skrev till Emelie att det var min livmoder, mina äggstockar och min urinblåsa som det ultraljudats på.
Och det här är något jag vill skriva ut här nu också. För vi måste börja prata om anatomiska kvinnors underliv och hur fruktansvärt jävla smärtsamt det kan vara.



Vi måste prata om hur det är att vakna kallsvettig mitt i natten för att det känns som att någon knivhugger en invändigt. Vi måste prata om hur det är att behöva lägga 2000-3000 kronor, minst, på sjukvårdsbesök, anitbiotika, krämer, salvor, tabletter och geléer på ett halvår. Vi måste prata om att bli avfärdad via telefon med orden ".. Det kanske bara är lite mensvärk?" av en sköterska på gynekologisk akutmottagning när en håller på att gråta ihjäl sig av kombinerad smärta och oro under arbetstid. Vi måste prata om att behöva sitta på toalettstolen och gråta flera timmar i veckan bara för att det är det enda som känns någorlunda okej. Vi måste prata om att ibland inte ens kunna sitta ner.
Vi måste prata om att behöva kissa i en av sina lunchlådor tidigt en morgon för att ta med till hälsocentralen. Vi måste prata om att bli hånflinad åt av en allmänläkare som säger att det är gynekologiskt. Vi måste prata om att bli hånflinad åt av en gynekolog som säger att det är urologiskt. Vi måste prata om att inte kunna fokusera på något annat än att det känns som att ens underliv ska falla sönder och samman och brinna upp och explodera och implodera. Vi måste prata om att sitta hopkurad till en liten boll av hopplöshet på sängkanten medan ens pojkvän försiktigt stryker en över ryggen.
Vi måste prata om skammen och svårigheterna att stå på sig, kräva hjälp och försöka tillskansa sig förståelse över vad fan det är som händer inuti ens kropp. Vi måste prata om allt det som husläkare viftar bort som "normalt". För det är inte normalt att ha såhär jäkla ont, såhär jäkla ofta.



Sedan i februari i år så har det här varit min vardag. Och det eskalerade i somras. Hela sommaren har jag gått runt med något jag refererat till som "dagliga smärtattacker", ofta med en tillhörande liten axelknyck. Ibland kunde jag gå en dag utan smärtattack. Nästkommande dag kunde jag ha fyra stycken. Ibland kom de direkt när jag vaknat. Ibland kom de under en familjemiddag. Ibland kom de precis när jag skulle sova och ibland kom de ute på krogen.
Idag så är läget mer stabilt. Jag har inte "dagliga smärtattacker", men jag får smärtattacker. De kommer mer sällan, men istället i större kraft. Igår fick jag en så kraftig, långvarande och ihållande attack att jag knappt trodde att det var sant.



Jag är så väldigt less på att kompromissa vad gäller min kropp. Jag är så fruktansvärt trött på att behöva avstå från saker jag vill göra på grund av min kropp. Jag är så otroligt utmattad och outgrundligt ledsen och ofrånkomligt uppgiven vad gäller min kropp.
Förra veckan så föreslog gynekologen (som jag gjorde ultraljud hos) att jag ska börja ta ett penicillinpiller i förebyggande syfte, efter samlag. Efter. Varje. Samlag.
"Till natten" tillade han med ett snällt leende, som att det vore det enklaste och härligaste någonsin.
Det är varken enkelt eller härligt för kroppen någonstans att äta antibiotika så ofta. Snarare motsatsen. Så jag vägrar.
Och nu, i skrivande stund, sitter jag ännu en gång på Danderyds gynakut och hoppas att de kan säga något jag inte hört förut. Eller hitta något i mig som ingen tidigare sett.
För jag är så fullkomligt jävla klar med att ha ont.



"jag vet vad den sista jag älskar kommer heta"

I helgen har jag varit hemma i min älskade hemstad, Östersund. Det blev min första hemvändning sen jag flyttade ner till Stockholm för drygt ett år sedan där jag inte gick ut och partajade något alls. Och det var så himla skönt. Istället så har jag, i dagarna tre och en halv: druckit kaffe med bästa tjejkompisarna mina, gosat med Bernard (mammas franska bulldog) och Hugo (Sebastians mammas mysiga katt), ätit extravaganta middagar, druckit gott rödvin, ätit ofantliga mängder tax free-toblerone, diskuterat och planerat en framtida Floridaresa, löst korsord och slutligen spanat in blodmånen tidigt imorse.



Tidigt imorse så vaknade jag och Sebastian på Katarinas stora soffa, och jag var en kombination av supertrött och hur pigg som helst. Vi smög så småningom upp och gjorde i ordning några lyxiga matsäcksmackor och smög sedan vidare ut i ett ännu sovande bostadsområde med varsin kaffekopp i handen. Det var kallt och mörkt, och nästan löjligt stjärnklart. Och ovanför sluttningen ner mot Brunflovägen hängde blodmånen. Vi promenerade en bit ner för backen, som i ett försök att komma den närmre, men till sist så stannade vi och stod tysta och tittade på den.

"Den är verkligen jättecool."
"Ja."

Och på vägen upp, och hem, igen så föll på fullaste allvar en stjärna. Det var så vackert och samtidigt helt vidrigt klyschigt att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv.



Nu, i skrivande stund, så sitter jag i en helt okej bekväm snurrfåtölj i biblioteket på universitetet efter en fem timmar lång tågresa söderut igen. Sebastian hoppade av i Uppsala. Och det kändes precis lika tråkigt som vanligt.
"Men det kanske bara är härligt att få längta efter varandra lite i veckorna?" är ett ganska förekommande förslag på tankesätt.
Men, det är det faktiskt inte. Jag vill alltid vakna bredvid Sebastian. Jag vill alltid dricka morgonkaffet ihop. Jag vill alltid sitta tyst bredvid honom och läsa tidning/spela mobilspel/kolla på Nyhetsmorgon. Jag vill pussas hejdå i hallen och återse honom efter bara någon timme igen. Jag vill alltid stå och kolla på blodmånar innan klockan ens slagit 05.00.
Det är supertråkigt att bo i en annan stad än personer en älskar, faktiskt.
Det som är tur är att det bara är max en timme med tåg mellan mig och Sebastian.
Men mellan mig och mamma och Mirre och Alfred och Elin och Alma och Tora och Tove och Pelle och pappa och Emelie och Idun och Kjell och Katarina och mormor och farmor och farfar och Patrik är det betydligt längre.
Det som är tur är att det bara är fem timmar med tåg mellan oss. Och att en kan åka upp till Östersund efter ett torsdagsseminarium och ner igen innan en måndagsföreläsning utan problem.