babe, there's something wretched about this, something so precious about this

Hur livet har varit på senaste (vilket ni redan sett om ni följer Mirella på instagram/mig på flickr/mig på instagram/mig på alla hundra miljarder olika sociala medier som jag sportar):

 

 

Jag skaffade en iPhone 5S (äntligen en telefon som fungerar <3) med ett glittrigt chihuahuaskal och fotade min bokhylla efter att jag försökt färgkoordinera den någorlunda snyggt.

 

 

Jag och Amelia agerade publik när Milja och Tora mekade med sina cyklar inför deras cykeltur till Berlin (nu är dom nog någonstans i Danmark, skulle jag tro) och på jobbet en morgon så möttes jag av denna fina gest och lapp på kaffebryggaren.

 

 

Världens gulligaste hundrumpa i soffan.

 

 

Midsommar! Jag och världens bästa Mirella på verandan till Hannas stuga i Hara. Hade en av de roligaste kvällarna i hela mitt liv, hittills, med en massa roliga lekar, visor och totalt ägande av mig och mitt kubblag. Underbart.


 

Lite mer midsommar, fast inuti stugan. Vi hade pyntat fint med diverse vimplar och blågula servetter/muggar/allt för att få det att kännas som äkta midis. Som sagt: BÄST. Sen är det en bild på hur jag mådde på jobbet i söndags. Post rolighets-deppen som jag nämnde lite kort förra gången jag skrev. Bra skärpa i bilden dock, så det är ju kul.

 

OKEJ. Idag har jag: ätit god frukost, köpt solglasögon (efter flera år utan solglajjor så kände jag att det fick vara dags) och även köpt lite halvlyxig hårolja. Köpa och köpa och köpa. Det är det enda jag vill göra, denna otroligt härliga löningsdag. Men nu får det vara nog. Tills imorgon kanske.

Ikväll skulle jag ha gått på bio med min kära Amelia, men nu bestämde hon sig för att åka på festival istället, den lilla rackaren. Jag är hemskt avundsjuk, och tänker dämpa sorgerna genom att umgås med min styvsyster och hennes råttor i afton istället. Vem behöver Krunegård och Lana del Rey när en har råttor?

 

wide awake, i rearrange the way i listen in the dark, dreaming of starting up again

Nu är det såhär att jag idag insåg att jag flyttar om nio veckor. Om nio veckor så kommer jag att lämna mitt trygga, fina lilla Östersundsrum för andra gången, och förhoppningsvis för gott denna gång. Blir alldeles grötig i rösten och svidig bakom ögonlocken när jag tänker på att plocka ned mina foton från väggen, packa ned alla mina kläder och pärmar med viktiga papper (1 stycken) och lådor med oviktiga papper och diverse andra oviktiga grejer (10 stycken).

Men, samtidigt som det känns lite vemodigt och tungt att behöva flytta till en helt okänd källare i Tyresö (jag ska alltså vara inneboende hos en familj, men med egen ingång och pentry = winning), så känns det ju ganska så fantastiskt. På en himla massa olika sätt, som sig bör, men jag tänkte fokusera lite på en utav de positiva grejerna nu. Chansen att inreda ett nytt litet hem. 

Känner ungefär såhär: "JIHOOOOOOO!" när jag tänker på det. Att jag ska få slippa den anskrämliga, och nu även kattklösta, gröna soffan som placerades i mitt rum (mot min vilja) när vi flyttade in här för drygt två år sedan. Att jag ska få arrangera om alla mina rader av ord och foton på väggarna mina. Att jag ska få sätta upp dessa ord och foton med ordentligt med häftmassa denna gång, för att slippa ha dom på golvet största delen av tiden.

När jag tänker lite på detta minimala sovrum och det otroligt pyttelilla mini-köket som ska göras till "mitt", så tittar jag igenom min Pinterest-mapp där jag sparar inredningsbilder, suckar djupt och trånar efter panoramafönster, takhöjder och ekgolv som jag inte har. Men, jag tänker att jag kanske ändå kan hämta lite inspiration? Trots små fönster och fjorton kvadratmeter så tror jag att jag kan få till det rätt så bra. Jag tänker något sånt här (förlåt för ett otroligt fult ihopklippt kollage):

 

 

(källor till bilderna finns på min pinterest som ni hittar om ni klickar HÄR)


Nu ska jag sova. Med ett lite lättare hjärta och huvud än tidigare kvällar. Jag hade en så förskräckligt fin midsommar i goda vänners lag, och jag hamnade i ett slags post-rolighets-depp efteråt. Jag har känt mig ungefär så som jag känner mig när jag kommer hem efter en rolig resa, och sedan finner vardagen alldeles skrämmande grå och trist. Jag tror att jag är lite gladare nu då jag nyligen insåg att det kommer en helg snart igen (!) och att jag ska få grilla med mina fina vänner då (igen!!)

 

17.06.2014

Idag så totalstädade jag mitt rum. Igen. Trots att jag, efter att ha skrubbat och flyttat och slängt och fixat i timtal förra gången det begav sig, dyrt och heligt lovade mig själv att aldrig någonsin tillåta mig själv att ackumulera så mycket skräp igen. Men, det hände ju såklart. I ett försök att piffa upp denna förargliga städ- och tvättdag, så lyssnade jag på Real Estates nya skiva, tvångsgosade lite med Isabelles katt Frasse och åt god broccoli till lunch. Det hjälpte lite.

Efter middagen så skjutsade jag hem min lilla mormor till Brunflo, och gick sedan till Tora för att kolla på när hon och Milja panikvek kläder, precis som jag gjort några timmar tidigare. Skillnaden är att de inte försöker snygga till sina rum, utan att de ska cykla (!) till Berlin (!!) i övermorgon. Är vrålpeppad och lite ledsen på samma gång, då jag tycker att det är förfärligt coolt men samtidigt lite orättvist. Jag vill också ha tid och möjlighet att cykla till Berlin. Jag vill också ha tid och möjlighet att umgås med systrarna Morseth Edvinsson i juli, men en kan ju inte få allt här i världen.

Jag gick, hur som helst, hem ganska så tidigt. Jag har varit så himla trött idag, och lite nere. Vet inte om det beror på förkylningen som vägrar släppa taget, eller om att jag vägrar släppa taget om de negativa känslor som bott i mig ett tag. Under den minutlånga promenaden hem från Tora så insåg jag att jag glömt en viktig del utav rumstädningen min:

Att bädda sängen.

Att komma hem till en obäddad säng är väl ungefär det värsta som kan hända. Speciellt om en är lite trött, huvudvärkig och allmänt dyster. Eller om det är tidig, tidig söndagsmorgon och en egentligen inte ens orkar klä av sig. 

För någon månad sedan så skrattade jag och en vän åt hur himla jobbigt det är att göra saker när en är trött och full. Som att bädda sängar. Vi spädde på de jobbiga historierna med fiktiva berättelser, och försökte klura ut vad som verkligen skulle vara det absolut pinsammaste och/eller jobbigaste som skulle kunna hända en sån där tidig, tidig söndagsmorgon. Hon slängde ur sig något i stil med "Tänk om en skulle gå hem med någon och sen behöva göra något sånt där jobbigt ihop? Typ städa golvet eller något."

Jag gjorde faktiskt det en gång. I efterhand så är det ju så otroligt märkligt, kan jag tycka. Att be någon en egentligen inte känner så väl att bädda ens säng tillsammans med en. Och det kändes ju hur otroligt värdelöst som helst när jag, efter att ha smugit genom hallen så tyst som möjligt, såg högen av bara kuddar och täcken ovanpå sängen

Jag tror dock att desto längre en är, desto större chans har en att få till lakanet bra från första början. Så det var ju tur, att denne nattgäst uppfyllde längdkriteriet och underlättade bäddandet. Men jag minns egentligen inte riktigt hur resultatet blev. Och det är nog inte det viktigaste klockan 02.30 när en bara vill hångla lite (eller mycket) mer och sedan få vila lillkroppen sin en stund. 

Kontenta av detta blogginlägg: Jag borde sova. I mina frasiga, vita lakan. Och sluta skriva om en massa oväsentligheter.

 

 

after you, i don't know what i believe in. after you, hell should be easy/den grå vardagen

 

Note to self: res inte. Kommun känns sällan så grå som post öl, sol, parkhäng och hångel

— anna pc (@annatheresepc) 8 maj 2014

 

Såhär skrev jag imorse i min (mitt?) första tweet någonsin. Det är väl ungefär kontentan av det jag känner just nu.

Jag var ju, som skrivet i senaste inlägget, i London i helgen (jag lovar att detta är sista gången jag nämner detta i sociala medier nu) och umgicks med en handfull fantastiska människor. Jag har haft fyra så himla bra dagar på bortaplan, innehållandes en massa aktiviteter som jag finner trevliga och givande - frukostätning, kompiskramning, inhandling av billiga kläder (merparten går i rosa/blommigt? Vem har jag blivit?), öldrickande och intensivt dansande. 

Att redogöra dag för dag av en resa blir gärna väldigt tråkigt och ointressant (se ett exempel från 2009 HÄR där jag återgav en Medelhavskryssning på sämsta möjliga vis). Vi kan, kort och gott, säga att jag hade det otroligt fint samt att jag kände mig så lyckligt lottad då jag fick omge mig med levnadsglada, fina personer 96 timmar i sträck.

Det sista dygnet så var jag själv, och jag bodde då ett hostel (Clink78, tips tips) vid Kings Cross. Jag har aldrig förut bott "själv" på ett hostel, utan har alltid haft vänner runt mig. Men, inte denna gång. Efter en långdragen (de hade gratis wifi och billigt vin) middag på en pub i närheten så bestämde jag mig för att försöka skaffa lite vänner på hostelet, vilket jag också gjorde. Jag träffade tre australienska tjejer i badrummet som undrade om jag ville dricka öl med dom i källarbaren, vilket jag såklart ville. Jag hade en väldigt, väldigt trevlig kväll, innehållandes en massa aktiviteter som jag finner trevliga och givande - kompiskramning, öldrickande och intensivt dansande ingick där med. 

Det är bara något speciellt med hostels. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag älskar mest, men att som ensam resenär kunna ha en svinrolig kväll tillsammans med okända människor är så otroligt coolt. 

Att inte riktigt kunna förutspå vad som ska hända, då en egentligen inte har en säker punkt i tillvaron just då, förutom att en har en säng att sova i och en frukosttid att passa dagen därpå.

Då blir det gärna så att en pratar om, samt förfäras över, rasismens framfart i EU och försöker beskriva Sverigedemokraterna utan att enbart svära och spotta. Då blir det gärna så att en går ut och röker med en tjej som fullkomligt hatar röklukt, och därför sprejar ner samtliga rökare med panikinköpt deodorantsprej vare sig de vill det eller inte. Då blir det gärna så att en hänger runt i tysta korridorer med någon som för bara en timme sedan var "han med det fantastiska skägget", istället för att sova. Då blir det gärna så att en försover sig rejält dagen efter och måste kasta i sig frukosten, då en faktiskt har betalat för den.

Men, som alltid när jag återvänder hem till Östersund efter en semester, så kommer ångestklumpen i magen. Jag skulle nästan vilja sträcka mig så långt som att säga att jag får ren och skär panik av att sätta mig på tåget från Stockholm till Östersund.

 

sista kvällen i Budapest via skrapig mobilkamera

 

När jag kom hem från Budapest förra året så trodde jag att jag skulle dö. Jag grät mig till sömns varje kväll i en dryg vecka, och kunde när som helst under dagtid bryta ihop i tårar för att jag hatade faktumet att jag var hemma. Trots att jag hade studenten, sommaren och en utlandsflytt att se fram emot. Jag blir nästan lite rädd när jag tänker tillbaka på den tiden, post Budapest, alltså. Jag kände mig som en mänsklig vulkan som hela tiden hotade att explodera av ångest. 

Idag känner jag inte så, trots att jag kanske verkligen borde det, med tanke på att det inte alls finns sådär jättemånga roliga saker för mig att se fram emot just nu. Men snarare finns ett slags ambivalens. Jag är inte ledsen och arg över att vara hemma igen, men jag är inte heller glad. Jag ser inte fram emot någonting, trots att det snart är sommardags och att min älskade storasyster ska bo hos oss under merparten av sommaren. 

Jag känner mest: grått. Det är så grått, allt.

Igår kväll så låg jag i sängen, och kände mig så otroligt nedstämd. Trots att jag tillbringat kvällen med Matilda (via Skype) och Elin, och egentligen borde känna mig alldeles uppfylld av vänskapskärlek. Det gjorde jag också såklart, men det grå, den nästan läskigt grå vardagen, hängde över mig och tog över allt. 

Så kom jag att tänka på #rastlöstblod, där nu vem som vill får bidra med ord, rader eller hela verser, om en så vill, till Krunegårds kommande låt. Och jag tänkte "Fan, vad det är jag.". Jag fick ett slags uppenbarelse som nästan skrämde mig, eller åtminstone ruckade på min världsbild lite. Jag tänkte att rastlöst blod, det är ju precis vad som är i mig just nu. Alla mina känslor och planer och tankar och icke-tankar som ändrar form och skepnad innan jag ens hinner blinka. Att jag ena sekunden känner mig så fullständigt till freds med tanken på att börja plugga i höst, för att sedan få panik då jag inser att jag blir fast. Jag kan inte sticka iväg. Jag kan inte fly. Och just det: att inte kunna fly när det blir för mycket, för trångt och för varmt - det skrämmer mig något så otroligt. 

Så ja. Jag skrev iallafall följande under instagrambilden jag hashtaggade: 

 

"Kom hit, jag vill bort, försvinn. Jag vill hem, jag vill ut och vill jag in. Snälla, lämna glipor i din famn, så pass stora att jag kan fly när det blir för varmt."

 

Nu blev detta ett otroligt långt, och kanske lite förvirrat och förhastat, inlägg. Men, må så vara. 

Och, jag kanske bara borde förlika mig med tanken på att jag, just nu, är väldigt förvirrad och förhastad. Då är det åtminstone bra att ni vänner vet om det, kan jag tänka. Så att ni kan lägga in en extra broms, eller bara en extra kram, när jag vill bort. Fysiskt som psykiskt. Och, jag vet ju som om detta själv nu, i ännu större mån. Att det är normalt för mig, och säkert för tusentals andra människor, att känna psykisk livsklaustrofobi lite då och då. Och att det kanske inte alltid är det bästa att följa sin första impuls, trots allt snack om att alltid lita på magkänslan. Jag tänker att med rastlöst blod så kanske en får lite för många magkänslor lite för ofta. Så då får en tänka igenom saken några gånger till.

Jag är egentligen glad över att vara hemma. Det var därför jag flyttade hem från första början. 

Trots att saker just nu känns ganska så grå så vet jag ju att det kan ändras i ett ögonblick, och det är en tröst. 

Öl, sol, parkhäng och hångel är ju faktiskt saker som finns här hemma också, bara en letar lite mer noggrant. 

 

 

to the ends of the earth, would you follow me?/en kärleksförklaring

I skrivande stund så sitter jag på ett tåg, och troligtvis är jag strax utanför Uppsala någonstans. Jag spenderar (eller ja, snarare tillbringar) så otroligt mycket tid ombord på SJ-tåg, och för var gång jag reser tycks resetiden krympa allt mer. Inte för att Stockholm flyttar sig närmre Östersund, och inte heller för att tågen hottats upp nämnvärt under de senaste åren - och då plötsligt blivit kapabla till sjukt mycket högre hastigheter. Det är väl snarare så att jag vant mig, kan jag tänka. Det är väl helt enkelt så att jag blivit till freds med att ensam sitta i tystnad i flera timmar. Läsa lite, kolla på film, dricka obscena mängder kaffe och och spela töntiga mobilspel. Så vips, är en framme.
Jag har tänkt en hel del under just denna tågresa, eller snarare har jag väl tillåtit tankarna mina att vandra fritt medan jag fascinerats av himlen utanför. Det kanske låter väldigt jättetöntigt, eller bara som ett försök till att låta påtvingat djup och poetisk. Men så är det inte riktigt, faktiskt. Jag är uppriktigt trollbunden utav himmelen vår. Att se den skifta i färg i och med att vår del av världen sakta men säkert vrider sig bort från solen ger mig en obeskrivbar känsla i kroppen. Melankoli är nog ett ganska bra ledord för hur jag känner. Jag känner hur det suger till i magen, då jag ser de höga barrträden bli till svarta silhuetter mot den duvblå himlen. Hur den skiftar över i en ljust äppelgrön färg via ett sjok med mörkt blå moln. Hur en klar orange färg tar vid efter det gröna. Det är så ofattbart vackert att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Så, jag sitter här, som fastklistrad vid det iskalla tågfönstret och försöker suga åt mig så mycket som möjligt utav alla vackra färger. Den tunna månskäran som stadigt hänger på sin plats. Höga skorstenar som skär i allt det mjuka, vackra. Jag vill hinna spara så mycket som möjligt utav himlen inom mig, innan den övergår till att enbart vara mörkt, mörkt och dovt blå. Himlen, va. Vilken grej.
Anledningen till melankolin skulle kunna vara att det känns som då jag flög och flyttade hem från London, för snart ett halvår sedan. Jag hade just lämnat en snäll liten familj och en myllrande stad jag sakta men säkerligen börjat kalla för "hem". Jag hade just lämnat mina nya, underbara vänner som jag spenderat merparten av min Londontid med, och som jag äntligen lärt mig att åka till på kortast, smidigast, möjliga tid. Jag hade just lämnat kostymklädda män som slänger i sig sushi likt vildar på overgrounden, eller hånglade upp en i gathörn i Shoreditch och hade kompisar som såg ut som Enrique Iglesias. Jag hade just lämnat en vardag som jag höll väldigt kär, samtidigt som jag nästan inte kunde stå ut med den.
Så, för snart ett halvår sedan så satt jag i ett billigt, plastigt flygplanssäte och tittade ut över Martina, familjen Madden, Karin, London Eye, Sofie, Yogaloft, KOKO och Big Ben, och i takt med att planet steg allt mer så kom jag så väldigt nära denna himmel som jag älskar så innerligt. Att älska en himmel låter ju nästan sjukligt, men det var så det kändes. Jag klottrade en sida i mitt anteckningsblock full av tankar kring detta nästan magiska tillstånd jag hamnade i, tusentals meter ovanför fast mark. Överst på sidan så skrev jag att det är något magiskt med att flyga, men allt eftersom att jag fortsatte att skriva ner varenda litet ord som jag kom att tänka på, så framgick det att för mig så ligger magin inte i själva flygningen - i ett blågult, billigt metallföremål som seglar över kontinenten. Det är att få vara nära himlen, att få känna sig omsluten utav den, det är det som ger mig något. Magi. Lycka. Jag vet inte vad. Såhär skrev jag då iallafall, den där fredagen då jag flyttade hem:
"Blickar jag bakåt ser jag rött allra längst bort, som övergår i orange, som blir till gult, för att sedan växla över till grönt och sedan: min vackraste duvblå färg. Gradvis mörknar, men intensifieras också, det blå, och blickar jag upp mot himlen rakt ovan flygplanet så matchar den det mörkt blå bord jag just nu vilar min hand emot. Med skillnaden att det är utav plast. Jag tänker att det finns nog inget så icke-artificiellt som en skymningshimmel. Trots avgaserna detta plan spyr ut. Iskristallerna på fönsterrutan gnistrar. Nu är det helt mörkt".
Okej, tänker ni. Vad vill du ens med detta inlägg? Förutom att förkunna min kärlek till himlen, alltså.
Jag vill berätta att jag (troligtvis) befinner mig utanför Uppsala någonstans, att jag ska få somna i en mjuk famn som jag tycker om väldigt mycket, att jag imorgon ska åka till Arlanda och då få flyga. Till London.
Tillbaka till Martina, Karin och KOKO.
Jag vill berätta att jag ska på en fyra dagars semester till en utav Europas bästa städer, i min mening. Och jag ska må så bra. Jag ska äta och dricka och dansa och shoppa och titta och fröjdas. Fröjdas är precis vad jag ska göra. Och det känns för jävla fint.
Östersund - vi ses på onsdag. Sträckan mellan Uppsala och Gävle - vi ses på onsdag, vi med. Londonvänner - vi ses imorgon. Killen bredvid mig på tåget - vi ses nog aldrig igen, och det kanske är tur för oss båda. Du smygläser nämligen över min axel ibland och tänker (troligtvis) att du sitter bredvid ett new age-freak som finner himlen att vara det finaste som finns. Men, vad gör väl det? Jag älskar himlen! Jag älskar att åka tåg! Jag älskar att lyssna på Lord Huron! Jag älskar London!
På återseende. Eller see you soon, som en skulle säga i Storbrittanien.

 

darlin', now you're adrift in the deep, so just lay down your head and i'll sing you to sleep

Just nu så jobbar jag väldigt mycket, och det känns så otroligt skönt. Dels för att jag uppskattar att få fylla dagarna med något som aktiverar lillhjärnan min, och dessutom så tror jag att nästkommande helgs ledighet kommer att kännas så fantastisk genom att jobba väldigt, väldigt hårt innan dess. På fredag morgon sätter jag mig nämligen på det gudsförgätna 05.47-tåget mot Stockholm för att tillbringa hela helgen med fina personer som jag tycker om.

Eller, så dumt är väl inte det där tåget ändå. På grund av min obotliga resfeber oavsett stundande resa så kan jag inte sova kvällen innan, vilket innebär att de fem timmarna ombord på tåget mest ägnas åt att vila, lyssna på musik och dricka på tok för mycket kaffe. På så vis kommer en fram till sin destination som en väldigt koffein-stinn person, och det är ju alltid kul. Extra konstig och sprallig.

Så. Denna vecka vankas det jobb på Sibylla, i goda vänners lag dessutom. Och helgen kommer att fyllas med öl, Isabelle och i och med hennes eminente val av livskamrat - världens bästa ingifta familj, mjöd (!), second handlande i välsorterade butiker, samt en puss eller två, hoppas jag på. Och sol, det vill jag hemskt gärna ha iallafall. Vid en snabb forskning i ämnet så visade väderprognosen regn. Jahapp.

 

Tidsfördriv på jobbet idag, innan Olle kom och räddade mig från ensamheten

 

Det känns också himla skönt att tjäna ihop lite pengar till nästa lön i och med att jag för några kvällar sedan bokade flygbiljetter/tågbiljetter till London (!), och min så otroligt saknade Martina. Karin kommer också att komma in till London då jag är där, så det känns så väldigt fint. Att få bo en helg i huset där jag spenderade varenda helg under min korta tid som London-bo. Att få höra den vackra brittiska accenten igen. Att få beställa en redig pint. Att argt muttra fram "men JA OKEJ SLUTA TJATA" till den datorstyrda rösten i självbetjäningskassorna på Sainsburys. 

Att få krama om de människor som fick mig att vilja stanna i London, trots att det inte alltid kändes så bra.

Wow, det ska bli så himla fint. Och så ska jag köpa kläder. Vill tända eld på varenda plagg i min nuvarande garderob.

Jag åker från Östersund den första maj, och flyger till London den andra. Sen kommer jag hem hit igen den sjunde maj, och där tar mina roliga livsplaner slut. Då väntar en sommar med så mycket jobb jag bara kan roffa åt mig.

Fast i och för sig så ska det bli så himla härligt ändå, bara att få ha lite sommar överlag. Badhusparken, GB:s nya glassortiment, björkbackaparken, kvällssol, morgonsol (snälla gud, ge mig bara lite sol), bostadsletande i Stockholm och sedan Way Out West i slutet av sommaren. The National. Live. Framför mig.

Och sen flyttar jag. Det känns otroligt märkligt. Men, det tar vi någon annan gång *cliffhanger till mina tre läsare*.

 

ännu en liten lista/24.03.2014

Ja, hörrni. Det är inte så himla lätt att skriva när en inte riktigt känner för det. Inte för att det är någon som direkt tvingar mig, eller att det är typ tusentals människor som väntar på att det ska komma upp ett nytt inlägg i min lilla blogg. Men det kan ju vara kul, tänkte jag, att ha åtminstone ett litet nytt inlägg. Så jag lånade en lista från Flora.

 

Hur ser din skrivbordsbakgrund ut?

 

 

En bild du tar med photobooth nu tack!

 

Hej hej

 

Tre saker du har gjort idag:
1. Gått på en kort liten promenad med Bernard.
2. Kollat ikapp förra veckans Top Model Sverige samtidigt som jag åt frukost.
3. Sminkat mig jättemycket (se webbkamerabilden ovan). Jag måste skaffa fler hobbys, tror jag.

 

Det bästa som hänt i år?
Ja, vad skulle det kunna vara? Att börja jobba på Sibylla, kanske? Det har varit mycket kul och mycket (penga-) givande.

 

Det sämsta som har hänt i år?
Att Matilda flyttade till USA. Jag saknar henne så mycket att jag ibland knappt står ut.

 

Tre senaste sms:
Från Tora: Hörru jag stannar här hemma, ska ändå upp på skolan snart och plugga med Amelia. Vi kan höras sen!
Från Erika: Nä. Kanske i morgon.
Från Max: Jag saknar dig, Anna.

 

Nuvarande besatthet:
musik: Allt i den här listan, mest! Älskar verkligen "Halmstad" av Linnea Henriksson. Och Coldplays "Magic".
tv: Alltså, just nu kollar jag på Skins. Igen. Men första generationen är ju så himla, himla bra. Så, ja.
kläder: Min nya tröja jag köpte på Frälsningsarmén i slutet av februari! Den är svart med vida ärmar, vitt broderi och en lite spännande urringning. Mycket skön är den också, dessutom.
mat: Rostade rotsaker med fetaost <3

 

Mest romantiska som hänt på senaste:
Alltså, jag vet inte riktigt. Måste det vara fysiskt? Att jag varje dag delar med mig lite, lite mer av mig själv till en annan, och att jag varje dag får delar av denne någon tillbaka. Det tycker jag är rätt så romantiskt, typ, på sitt lilla vis.

 

Tre saker i ditt skafferi:
1. Bönmix, så himla trevligt att kunna göra en god bönsallad till lunch.
2. Kokos. Brukar äta det direkt ur påsen bara för att det är så himla gott.
3. Havregryn, då jag alltid äter en skål havregrynsgröt (med kokos i, såklart) till frukost.

 

Något du inte gillar hos andra:
När andra är nedlåtande i rösten. En känner sig så himla liten och dum då, tycker jag.

 

En dålig sida hos dig själv:
Jag är väldigt bra på att ta ut saker i förskott, bra som dåliga. Jag planerar gärna långt i förväg, och blir sedan ofta besviken eller rädd när dessa planer antingen faller i kras eller börjar gå i uppfyllelse. Och jag kan tänka mig att jag inte är den roligaste människan att vara runt när jag får panik över saker som inte ens hänt.

 

En maträtt du är sugen på prick nu:
Våfflor med bär och grädde. Har varit sugen på det typ varje dag i en vecka nu. 

 

Helgplaner?
Jag ska jobba både lördag och söndag, och eventuellt dricka lite vin på lördag kväll. Men jag vet inte riktigt, än. Nu i helgen var jag hemma och tog det lugnt, och det var rätt skönt det med. Faktiskt.

 

28.02.2014

I förra inlägget så skrev jag en mycket kort och koncis liten utvärdering av hur mitt januari varit. 

Jag tänkte att jag kunde göra detsamma med februari. Fast kanske inte lika kort, och definitivt inte lika koncist, då just koncis är det sista jag är för tillfället.

 

 

För tillfället ligger jag nedbäddad i min säng efter att ha spenderat näst sista februari med en massa människor jag tycker hemskt mycket om. Min dag inleddes i sedvanlig ordning med Masterchef Australia (Förra årets säsong, igen. Kan knappt beskriva hur omåttligt taggad jag är inför kommande säsong. Vill ha den nu) och frukost i soffan. När en inte har några tider att passa, då jobb inte riktigt är något jag ägnar mig åt på vardagar numera, så blir detta soffhäng oftast rätt så långdraget, eller ja, för långdraget, till och med. Men inte idag. Clara tog lillbilen sin in till stan, och min eftermiddag spenderades med just henne. Först så drack vi lite kaffe. Sen köpte vi lite grejer på stan (eller ja, jag köpte en ganska så dålig hårolja). Sen åkte vi till ICA Maxi, där Clara åt en undermålig varmkorv. Sen skjutsade hon mig till biblioteket, för att själv åka till jobbet vårat.

Väl på biblioteket så stod jag bland tidsskrifterna, tittade på lite olika tidningar och skrattade tyst för mig själv åt ett gulligt barn på framsidan av en föräldratidning. "Den där tidningen är bra", sa helt plötsligt någon bakom mig. Jag blev lite ställd, kollade över axeln och fann Olle bakom mig. Sen satt vi bredvid varandra och läste tyst för oss själva, tills även han skulle gå till sitt jobb. Jag satt kvar själv, och i valet och kvalet om huruvida jag skulle äta mina sesamkakor då eller senare, så hörde jag någon säga "Anna!", och denna någon var Maja. Vi strosade runt bland bokhyllorna, viskpratade så gott vi kunde om allt som hänt sedan senast vi sågs och sen gick vi till Kupan för att se om det kanske fanns något nice att köpa. Det fanns det inte. 

Efter det så gick jag själv tillbaka in till stan, och fick för mig att gå in på Monki och "bara kolla lite". Jag gick därifrån med ett par fantastiska mockabyxor, istället. Jag blev helt otroligt nöjd, då de förra gången jag kollade på dom var på tok för dyra. Efter det så åt bläckfisk till middag (vilket mycket väl kan vara det godaste jag vet) och gick sedan på bio med ett gäng snälla vänner. Jag satt bredvid Mirella, och tillsammans utgjorde vi de enda två människorna i salongen som skrattade åt några enstaka foton på katter i tiara. 

 

 

Nåväl. För tillfället ligger jag nedbäddad i min säng efter att ha spenderat näst sista februari med en massa människor jag tycker så hemskt, hemskt mycket om, och jag är så himla glad. Jag är så himla glad att livet faktiskt kan kännas såhär bra. 

Men i övrigt då? Hur har livet känts i februari 2014 egentligen?

I och med att jag fick inleda månaden med att hälsa på Linnea och Martin i Grimslöv så har det ju känts helt fantastiskt kul. I och med att jag fick återse Max i Stockholm, efter sju månader, så har det ju känts helt otroligt bra. I och med att jag fått jobba lite, och tjäna ihop till ytterligare en liten lön, så har det ju känts väldigt skönt.

Men, det är ju aldrig bara kul. Eller bara bra. Eller bara skönt. 

De sista dagarna av februari skulle jag gärna beskriva som något turbulenta. Detta på grund av både mer ytliga och mer djupa saker, om en kan säga så. 

Jag skjutsade min lillasyster och hennes vänner till deras bandyträning för några dagar sedan, och i bilen påväg tillbaka så spelades "Live is Life" av Opus - och nu kanske ni undrar varför just den låten någonsin skulle kunna bidra till något turbulent i någon någonsin. 

Men, då kan jag svara som följande: Matilda. På något vis så har just den låten blivit som ett slags grundsten i vår vänskapsrelation, och i och med att hon numera befinner sig på andra sidan Atlanten så blev det lite jobbigt. Helst hade jag ringt henne direkt och satt på högtalaren i telefonen, skrikit "HÖR DU!?" och väntat på att höra hennes skratt. Men, nu går det ju inte att göra så, riktigt. Så istället bytte jag radiokanal då jag kände att det började svida ofantligt mycket i ögonen. Jag saknar henne så himla mycket. 

Mer djuplodande än så vill jag nog inte riktigt gå, faktiskt. En kan säga att jag sjabblat till det rätt rejält. Och att det gör ont att ha gjort det. 

 

 

Nåväl. Det är ett helt dygn kvar utav februari 2014. Jag tänker sova under de första timmarna, för att sedan försöka ha en lika bra dag som denna. Helst av allt vill jag köpa billiga polotröjor och knäppa skor på Frälsningsarmén, och i och med att jag är ledig så är just detta faktiskt en möjlighet. Det tänker jag göra.

 

 

Nåväl. Jag vet inte riktigt vad jag ville få fram med detta virrvarr till inlägg. Någon vidare utvärdering blev det trots allt inte. Förutom att jag är glad att jag har er vänner, att jag är glad att jag har någon som skriver fina sms till mig hela dagarna, att jag är glad att jag har nya byxor och att jag är så otroligt ledsen att jag förstör ibland.

 

 

(källor till bilderna finns på min pinterest som ni hittar om ni klickar HÄR)

 

 

Veckans mest lästa artiklar

Devote gillar: KoftanMåndagskollenRecept: Hot chicken wings
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://annatherese.devote.se