den tjugonde juni:

Den tjugonde juni 2015 inleddes för min del på gräsmattan tillhörande ett torp i Optand. Klockan var någon minut över midnatt och midsommarkransarna hade sloknat för länge sedan. Luften var lite för kall för att kunna vara barbent, till de första jämtmyggornas förtret, men våra snapsstinna kroppar gjorde det mer än möjligt att vistas utomhus ändå. Till dessa kroppar räknas min egen, mina vänners och min pojkväns. Tillsammans stämde vi upp i en, enligt mina midsommaröron, felfri "Ja, må de leva!", och i armkrok stod födelsedagsbarnen framför oss. Till födelsedagsbarnen räknades min vän Caroline och min pojkvän Sebastian. Efter ett gäng skallande "Hurra!" så fortsatte vi med det vi gjorde innan konstaterandet "NU FYLLER NI ÅR!" hade ägt rum. Vi fortsatte alltså med att dricka öl, spela kubb, kramas och dansa larvigt i köket. Ett par timmar senare landade jag på huvudkudden i Sebastians lillasysters säng. Hon befann sig på Ammerön, och jag befann mig bredvid en av de bästa människor jag vet.



Den tjugonde juni 2015 så ringde mitt mobilalarm vid niotiden på morgonen. Mitt sju timmar yngre jag hade planerat att cykla iväg och införskaffa lyxig frukost och en skraplott eller två till tidigare nämnda födelsedagskille. Mitt dåvarande nutida jag insåg efter en snabb hälsokontroll att jag inte alls kunde cykla någonstans, vare sig jag ville det eller inte, utan att eventuellt svimma någonstans längs Allégatan. Jag bestämde mig istället för att sova en stund till, och istället slänga ihop en bemärkelsedagsvärdig frukost av det som fanns i köket.
Nästa gång vaknade jag av att Sebastian stapplade ut i vardagsrummet. Jag reste mig i panik och ville vråla "Men nej du ska ju sova och jag ska ju sjunga för dig och ge dig kaffe och din undermåliga present i sängen för du fyller ju år fattar du inte det?" men istället så tassade jag efter och lade mina armar om hans midja där han stod och febrilt försöka proppa ner resorbtabletter i en vattenflaska. Jag insåg att jag inte ens visste hur en gör när en ska koka kaffe, så födelsedagsfrukosten kändes väldigt avlägsen. Vi åt skittles och kollade på tv hela förmiddagen istället.



Den tjugonde juni 2015 så hoppade jag på eftermiddagen in i baksätet på Sebastians pappas bil och åkte över Frösöbron till ovan nämnda fars hus. Jag satte mig tillrätta i kökssoffan nedan fyra stora foton av en betydligt yngre pojkvän och serverades hembryggd öl medan grillen värmdes upp ute på gården. På radio spelades diverse hits med artister som låter allt för lika varandra och en hund vid namn Malte snurrade oroligt omkring i köket medan Sebastian lagade mat.
Efter en timme eller två satte jag mig tillrätta i gungsoffan utomhus istället. Konstant så låg mobilen bredvid mig. Inte för att jag på något vis var uttråkad, snarare tvärtom. Jag var helt orimligt uppspelt för att jag visste att jag förmodligen skulle bli faster om bara några timmar. Myggornas antal tycktes inte ha ökat nämnvärt sedan kvällen innan, trots att solen legat på i fler timmar i sträck de senaste två dagarna än vad den gjort på veckor i Östersund. Jag sippade på min öl och tryckte på mobilskärmen så fort den svartnade och diskuterade tokigt kattbeteende med Kjell och bläddrade i fotoalbum och beundrade Sebastian genom köksfönstret och kände mig helt och hållet till freds med min tillvaro.



Den tjugonde juni 2015 så åt jag abnorma mängder mat och skrattade tills tårarna rann tillsammans med en familj som jag precis fått bli en del utav. Och samma kväll så växte min egen familj med en medlem. I Lund föddes en drygt 4000 gram tung bebis runt 22-tiden. Mitt första syskonbarn. Silas. Han är det absolut vackraste jag sett.



Den tjugonde juni 2016 så kommer jag att fira en 27-årsdag och en ettårsdag. Två personer jag älskar delar födelsedag numera. Den tjugonde juni 2016 så kommer jag att behöva utropa ännu fler "Hurra!" än i år.
Jag är så fruktansvärt tacksam.
Tack Silas och tack Sebastian för att ni finns och för att ni fyller år och för att jag får vara en del av detta.



angående tid, hjärtsnörpsframkallande låttexter och sömn.

Jag var sexton år och lyssnade på Arcade Fire för att han sagt åt mig att göra det. Och för att jag gillade det jag hörde, såklart. Jag fastnade särskilt mycket för texten i "Crown of Love", i synnerhet textraderna "I carved your name across my eyelids. You pray for rain, I pray for blindness." Och som jag drömde om en framtid där han skulle sjunga resten av låten tätt intill mitt öra. "If you still want me, please forgive me." Jag hoppades på och längtade efter den där dagen när han äntligen skulle fatta mina händer och när han äntligen skulle fatta hur jävla illa han gjort mig, och hur ledsen han egentligen var över det. Jag längtade efter den stunden så mycket att den smög sig in i mina drömmar om nätterna. När jag sov så kastade han gruskorn på min fönsterruta. När jag sov så droppade tårar från hans skarpa käkben ner på asfalten under oss. När jag sov så såg jag bara honom. "I carved your name across my eyelids." Det är lite tragikomiskt såhär i efterhand hur väl texten stämde in.



Men kom någonsin den dagen? Dagen då han äntligen förstod, bad om ursäkt och fattade mina händer? Ja, det gjorde den faktiskt, men alldeles för sent för min del - och tur var väl det. Och jag tänkte att "Gud, vad tur det är att tiden faktiskt läker sår." Jag vet att det är ett vidrigt talesätt, särskilt när mottagaren av budskapet befinner sig i något slags hjärtesorg. Men, den gör ju det. Ibland tar det bara lite tid. Tre-fyra år, sådär. Ibland bara ett par veckor. Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på just Arcade Fire och namntatueringar på insidan av ens ögonlock just idag. Kanske var det något jag drömde inatt? Det enda jag vet är att jag är så himla lycklig nu. Visst gråter jag ibland. Visst kluddar jag ner osäkerheter i anteckningsblocket bredvid sängen eller anteckningsappen i mobilen. Men jag är lycklig. Det namn som numera finns intatuerat över mina ögonlock ger mig inte panik, hetsgråtattacker eller en lust att sova dygnet runt för att få undslippa den verklighet där han inte vill ha mig. För i verkligheten vill den jag vill ha också ha mig.
Just nu vill jag mest sova för att jag är orimligt trött, eller för att det ligger en person bredvid mig med lena armar och strävt skägg som andas tungt och fridfullt. Det finns ingen anledning för mig att vilja undfly min vakna verklighet. Så, tack tiden.
Tack för att du makat dig framåt trots mina oräkneliga försök att hålla fast dig. Tack för att du tvingade mig att lämna min hemstad för att få nya perspektiv. Tack för att du fick mig att flytta tillbaka och få den där ursäkten och direkt förkasta den. Och tack för att du tog med mig på en konferensresa till Tallinn för åtta och en halv månad sedan. Tack, tiden.



young hearts needs the pressure to pound, so hold me close my baby

Hej internet. Hur är läget? Med mig är det bra till ungefär 90%. Den tiondelen som gör att det inte är helt hundra består, och existerar på grund, av min vänstra fotled som är lite illa tilltygad för tillfället. Natten till igår så föll jag handlöst i en stentrappa ner mot blå linjen på centralen. Åtminstone ganska så handlöst till en början. I sista sekund (läs: innan jag nästan rammade de två oskyldiga människorna som gick framför mig och/eller slog ut alla mina tänder) så fick jag tag i räcket. Men, fotleden strök med. Jag tror inte att den är bruten, eftersom att jag med grund i mycket erfarenhet på benbrottsområdet, vet hur det känns när något faktiskt är av inuti kroppen. Däremot så vet jag också att det inte riktigt känns som det ska, och att en riktigt barnförbjuden svordomsharang lämnade munnen min imorse när jag råkade vrida foten lite märkligt till.
Nåväl! Jag är vid liv, och om foten fortfarande gör ont på söndag så tänker jag att jag kollar upp det då. Nu ska jag sluta skriva om foten.



Idag (fredag) så befinner jag mig hemma hos personen längst ut till vänster på bilden ovan, och även hos personen till höger om mig. Det vill säga hemma hos Linnea och Martin. Ikväll ska vi tre, plus Sebastian, äta carbonara och kolla på tv, vilket ska bli ungefär 100% mysigt. Imorgon ska jag jobba i några timmar, och efter det ska jag ta med mig ovan nämnda trio av människor hem till personen längst till höger på bilden, Emma. Hon och Jesper har nämligen en extremt försenad inflyttningsfest i kombination med invigning av grill- och uteplats, så det blir allt bra härligt. Att jag har en salstenta på torsdag försöker jag att inte tänka på för tillfället. Istället fokuserar jag öl, pasta, hångel och tv. Och förhoppningsvis ordnar sig allt ändå.



en måndagslista:

Det är måndag. Det är min sista riktiga universitetsvecka för den här terminen, om en bortser från stundande salstenta nästa vecka då, förstås. Imorse läste jag Floras blogg på väg till skolan, och såg att hon knåpat ihop en liten måndagslista, så jag tänkte att Den, den ska jag fylla i senare idag. Och såhär ser resultatet ut!

1. Vad ser du fram emot den här veckan?

Den här veckan kommer, likt många veckor på senaste, att vara ganska så fullproppad. Men det av roliga saker!  Så, jag ser fram emot att imorgon (tisdag) plugga med min fina lilla grupparbetsgrupp och att på onsdag kväll gå på Jespers bands releasefest. Jag ser fram emot terminens sista seminarium på torsdag förmiddag och att äta middag hos Linnea och Martin på kvällen. Jag ser fram emot att jobba på lördag dag och jag ser fram emot att gå på en liten hemmafest hos Emma och Jesper samma kväll. Jag ser fram emot att få linda armarna om världens finaste pojkvän och gosa in mig i hans hals.

2. Vilken var den senaste bloggen du började läsa?

Jag tror att det är Lovisa Hellströms blogg, det vill säga Polichinelle. Jag har följt henne i ett gäng månader nu, men det är den senaste bloggen jag började följa som jag verkligen läser aktivt. Hon verkar vara en otroligt härlig, vettig och mysig person. Dessutom skriver hon en massa om (mestadels vegetarisk) mat, vilket jag tycker är nice.

3. Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?

Det ska jag absolut göra! Idag är det ju, som bekant för de allra flesta, den tjugofemte och lönings-/lånedags. Därför åkte jag till Sundbyberg, av alla ställen, efter dagens föreläsning och filmvisning för att storhandla lite. Jag köpte jordnötssmör, äpplen, rödbetor, quinoa, avokado, salladsost, rödlök och en massa annat schysst. Jag tror därför att det vankas lite ugnsbakade rödbetor här i dagarna, då jag velat äta det helt bedrövligt mycket på senaste. Sen siar jag även linssoppa inom en snar framtid, möjligtvis denna vecka. Eller en grön linscurry! Åh, vill äta allt.


Här är en bild på Café Heydays (tips!) blomkålsburgare som jag önskar att jag kunde laga själv hemma alla dagar i veckan.

4. Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!

Jag vill verkligen, verkligen känna att jag har lite bättre koll på kurslitteraturen än vad jag gör för tillfället, så att plugga är ju något jag verkligen borde göra. Men, något jag verkligen vill göra är att få upp lite bilder på väggarna mina, efter snart tre månader med kala väggar, så det kanske jag kan klämma in i lillschemat mitt någon dag.

5. Vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?

Jag ska nog satsa på att hålla hårt i en hel fras istället för ett ord, och veckans lilla motto blir Allt ordnar sig. På sistone så har jag varit helt fantastiskt stressad och oroad över stundande sommar. Få arbetspass, små löner, eventuell ensamhet och en relativt stor ovisshet är komponenter i denna stress. Förra veckan så förflyttade sig denna stress in i rådande vardag också. Plötsligt fick jag panik av alla inbokade kompisdejter, spelningar, facebookevenemang och grupparbeten, trots att det är saker som egentligen bara är roliga. Så, allt ordnar sig. Det gör det ju faktiskt. Jag är glad över att ha ett jobb, en bostad, fina kompisar, spelningar att gå på och pojkvänsbröst att vila på när det känns tungt.

6. Vad gjorde du igår kväll?

Igår kväll följde jag Sebastian till tågstationen för att pussas hejdå och köpa naturgodis, melon, cola zero och vaniljglass. Detta åt jag sedan i sängen medan jag kollade på The Mentalist och tänkte arga, käkspännande tankar om mina korridorskamrater som konstant beter sig konstigt åt i det gemensamma köket.

7. En bild som symboliserar denna dag:

8. Vad åt du till frukost idag?

Jag åt en skål a-fil med hallonmüsli, kokosflingor och krossade chiafrön. Till det drack jag en kolossal kopp kaffe. Jag provar en ny sorts kaffe nu, Garants mörkrost, istället för Zoegas Intenzo som jag alltid annars dricker. Vet inte om jag någonsin kommer att kunna älska en annan kaffesort lika mycket som Intenzo, men nuvarande sort funkar ändå.

9. Vilken tid på morgonen vaknar du?

Det ser himla, himla olika ut. Men jag försöker att gå upp 09.00 varje dag, oavsett om jag har något inplanerat på förmiddagen eller inte, bara för att ha lite styrsel i det yrväder som tydligen är min vardag. När jag, som idag, börjar skolan klockan 10.00 så får jag så lov att gå upp vid 08.00. Imorse var det asjobbigt på grund av att jag kollat på The Mentalist och smsat alldeles för länge, vilket i sin tur kändes hundra procent högstadieaktigt av mig.

10. Hur ser du oftast ut till vardags?

Ungefär som på bilderna nedan! Alltid silverringar i öronen och ett tunt silverhalsband om halsen. Detta oftast i kombination med ett par jeans, något enkelt och tröjaktigt och numera min älskade fuskskinnsjacka då det är så förbannat vårvarmt ute att jag snart smäller av!! Detta är jag idag:

Imorgon är det tisdag! Nu ska jag fortsätta kolla på The Mentalist! Jag ska också fortsätta spåna på vem av korridorskamraterna det är som har valt att plocka bort disk- och bestickstället så att jag blir tvungen att handtorka min disk!



15.05.2015

Det är fredag och jag sitter i sedvanlig ordning på min säng och tittar på tv. Bredvid mig har jag min snusdosa, en kopp kaffe och mitt favoritläppcerat (Carmex original på tub, för er som undrar). Om cirka ett The Mentalist-avsnitt så ska jag promenera till ett nyöppnat Hemköp i Vasastan, och efter det ska jag hem igen för att städa, laga något ratatouilleigt till middag och göra mig fin inför fredagskvällen. Ikväll ska jag nämligen ta med mig tre favoritpersoner för att titta på en fjärde favvopersons teaterföreställning. Sen ska vi dricka billig öl. Och sen ska jag tillbringa resten av helgen i sängen med han jag är kär i. Det kanske låter ungefär hundra procent porrigt, men riktigt så ser väl inte procentsatsen ut. När en bor på femton kvadratmeter så är nämligen sängen den centrala möbeln i ens boning. Förutom sovplats så fungerar den även som vardagsrum, frukostbord och musikstudio. Nåväl, jag ser förfärligt mycket fram emot denna helg. Och jag hoppas att min grönsaksgryta ikväll blir god så att jag äntligen kan få visa att jag faktiskt är helt okej i köket.



Annars då? Jag tänkte skriva att den senaste veckan varit rätt så torftig, men det stämmer faktiskt inte det minsta. Det har hänt en hel del grejer, faktiskt, både härliga och mindre trevliga. I lördags så satte jag in en spiral, vilket gick ungefär hur bra som helst, vilket i sin tur var en extrem överraskning. I söndags åt jag middag och glass med Sara och Lauri. I måndags jobbade jag ett par timmar och i tisdags pluggade jag med två fantastiska klassisar hela dagen. I onsdags sprang jag hem från universitetet, åkte till IKEA med Rebecka och dansade mig svettig med fina kompisar på kvällen. Igår var jag bakfull och åt jordnötssmörsglass.
Det är alltså inte så himla tråkigt att vara Anna Paulsson Carlsson för tillfället. Förutom när en på en torsdag först gråter hejdlöst till en sekvens i Unga Föräldrar och sedan till det sista New Girl-avsnittet för säsongen. Förutom när någon i ens korridorskök har stulit femtio procent av ens gafflar. Förutom när en saknar sina Östersundskompisar, sin Östersundsfamilj och sin läskigt fina kille supermycket. Den sistnämnda får jag iallafall träffa om ett par timmar, och de tidigare nämnda återser jag om prick en månad. Det är vår i Stockholm och trots att det blåser lite småkallt så luktar det grönska, sol och utomhusgrillning. Om några veckor så är jag klar med mitt första högskoleår och det känns så himla coolt. Tänk om jag vetat i somras hur bra allt skulle bli. Då skulle jag sluppit oroa mig så överjordiskt.



om den finaste torsdagen på länge:

Igår var det torsdag. Och, det var inte bara torsdag - det var ta mig tusan den finaste dagen på länge. Varför? Jo, därför att:

1. Jag jobbade mina första två timmar i butiken där jag ska jobba i sommar. Det känns megaläskigt och superkul samtidigt. Efter att jag jobbat klart så promenerade jag hem till Solna från Kungsholmen, längs vattnet, och det var så fruktansvärt vackert. Och varmt. Och frodigt grönskande och helt fantastiskt jävla somrigt.

2. Jag åt en otroligt simpel, men god, sallad till lunch med en mycket trevlig liten senapsvinägrett till.

3. Jag mötte upp en Östersundspingla, Maja, vid Mariatorget för lite kaffe och mycket häng. Det var så himla, himla fint. Har saknat att hänga med henne, och det fina med att båda vara studenter är att en lätt kan klämma in en tre timmar lång session av snus, snack och skratt på en vanlig torsdagseftermiddag.



4. Jag åt ytterligare en simpel, men god, liten sallad till middag. Denna gång utan senap men med halloumi.

5. Jag åkte till Liljeholmen och mötte upp Malin för att gå på vernissage på Färgfabriken och se två schyssta utställningar. Jag blev helt besatt av och betuttad i Heri Donos utställning. Så fruktansvärt mörk och mystisk, på gränsen till asläskig och samtidigt så fruktansvärt cool. Gå och se den, ni som kan! Och var beredd på att saker rör sig och låter och är obehagliga.



6. Jag och Malin drack ett stort, dyrt och gott glas vin på en uteservering i Hornstull.

7. Jag, Johan, Frida och Patrick drack billig öl på en liten bar i Hornstull. Och sen åkte jag asbillig taxi hem på grund av massiv rabatt.

Slutsats: 9/10 poäng! Alla torsdagar borde se ut som ovan! Hade det ingått lite hångel hade den varit en fullpoängare!

Idag, fredag, ska jag gå och handla. Sen ska jag laga korvstroganoff till middag. Och sen ska jag förmodligen möta upp Sara och Lauri för ännu ett glas vin. Hur jag ska ha råd med detta liv? Jag har ingen som helst aning.



i'm holding my breath, my tounge on your chest, what can be said of my heart?

En måndagskväll i Västra skogen. Jag ligger på min säng och TV4-playar "Unga Föräldrar". För ungefär två timmar sedan så åt jag ett päron, och i mitt lilla skafferiskåp i köket väntar ytterligare ett päron, men det ska jag inte äta förrän imorgon. Mitt ansikte hettar, precis som igår kväll, men varför vet jag dessvärre inte. Jag svalkar mig med vatten från min Sibyllamugg i hårdplast som hängt med i snart ett år. Mitt hår luktar svagt av cigarettrök och i den lilla glipan mellan mina gardiner ser jag hur det börjar skymma. Jag smålyssnar på Sufjan Stevens mellan avsnitten och ryser av den vackra falsetten och hur jävla ärlig han är, Sufjan. Jag kan inte riktigt begripa hur han ens orkar sjunga så innerligt och med så mycket hjärta utan att bryta ihop. Det är maj månad, och om enbart några veckor blir jag moster för första gången.



Merparten av förra veckan spenderade jag på Studentvägen i Uppsala. Efter att Sebastian var klar med sitt kontorande i tisdags kväll så packade jag ner lite kläder, hudkräm, Ipren och annat viktigt i ryggsäcken min och åkte för att möta upp honom på centralen. Med mig hade jag också mitt ICA-kort. Och kvar hemma på sängen låg mitt körkort. Så går det när en har två rosa kort i plånboken och bestämmer sig för att lämna det oviktiga hemma. Efter en blixtsnabb vändning hem till Armégatan igen (med telefonsällskap av min fantastiska storasyster med en tillhörande utvärdering av samtliga Gladiatorer) så åktes det pendeltåg i ungefär femtiofem minuter. Och sen var det valborgsdags. Och åh, vad kul det var. Det var öl och det var hemmagjord pasta. Det var eftermiddagshångel och det var stundtals soligt. Det var starka drinkar i kaffemuggar och det var snubbel i trappor.



Om en och en halv månad så åker jag hem till Östersund, och hur trivsam våren i Stockholm än må vara så kan jag knappt bärga mig. Att jag skulle få spendera nästan två veckor i ett juni-Östersund trodde jag inte, och just inställningen att det skulle vara omöjligt är förmodligen anledningen till att jag längtar så mycket. Om inte mammas skaldjurspaj skulle vara anledning nog. Om inte en solig kväll vid vattnet i badhusparken skulle vara anledning nog. Om inte midsommarkransbindning med världens finaste Östersundsvänner skulle vara anledning nog. Om inte pojkvänsfödelsedag, småsyskonskramar, farfars superstarka kaffe, halvhjärtat pianospelande, världens godaste vatten och en sprallig fransk bulldog skulle vara fullt goda anledningar helt allena. Tillsammans svetsas allt samman till ett slags idyllisk dröm. Jag vet att det förmodligen kommer att vara kallt och att det förmodligen kommer att regna. Jag vet att det inte kommer att vara den sjukligt färskpotatisdoftande utopin som jag målar upp i mitt huvud, åtminstone inte hela tiden.
Men jag vet också att en av mitt livs största kärlekar, Matilda Sandström, kommer att vara i vår gemensamma hemstad samtidigt som jag är där. Och då spelar de övriga faktorerna faktiskt inte så stor roll. Att jag ska få återse en av mina absolut närmaste vänner efter nästan ett och ett halvt år isär är nog den absolut största anledningen till att jag längtar. Så om du läser det här, Matti - jag längtar efter dig något enormt. Och skaldjurspaj.



torsdagsvin och för tunna gardiner



Ibland kan jag knappt begripa hur lyckligt lottad jag är. Jag vet att jag skriver det ofta, men just nu är det så väldigt fantastiskt, och så fantastiskt överväldigande, att leva att jag bara måste få ut det någonstans. Att solen skiner, att körsbärsträden står i full blom och att The Tallest Man on Earths senaste album är helt förfärligt fett bidrar bara ännu mer till denna livseufori, och jag ämnar stanna i den så länge det bara går. Och så länge jag bara får.
Igår kväll så kom Sebastian till mig med två öl och ett middagssug. Turligt nog hade jag lagt mina sista nitton kronor på kontot på en liten påse champinjoner, en tomat och mozzarella, och av detta slängt ihop en helt okej paj/quiche/ugnsbakad grönsaksröra med äggstanning och ost. Efter att vi ätit, druckit och småhånglat lite så satte vi kurs mot Lidingö och Malins nya lägenhet. Där väntade Malin (såklart), Sara, Johan, Linn och Rebecka, det vill säga en grupp fantastiska människor. Där fanns även en semifryst box rosevin, en ask vindruvor och en brieost som åts med händerna. Någonstans mellan elva och midnatt så tog vi buss och tunnelbana tillbaka in till stan, fnittrade hysteriskt och tuggade starka tuggummin.



Imorse så vaknade jag, som de flesta morgnar nu för tiden, av att jag var helt otroligt varm. Så blir det nämligen när himlen är molnfri och en har ett fönster som vätter mot väderstrecket där solen går upp. Trots att jag inte sovit så himla många timmar så kände jag mig otroligt pigg, och ännu en liten euforivåg sköljde över mig när jag såg hur Sebastian, i sömnen, försökte stänga ute solen från sina ögon med sitt ena armveck. Han var så gullig att jag höll på att smälla av. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att förbättra situationen genom att dra för mina skira, vita gardiner (ja, ni hör ju att det inte fungerade så värst bra), och kröp sedan ner i sängen igen och pressade min bröstkorg mot hans rygg. På så vis kunde jag somna om i ett par timmar. På så vis kunde jag så sakteliga vakna igen av att bli struken över kinden och kysst på käkbenet. För så lyxigt är tydligen mitt liv nu.



Ikväll ska jag möta upp ett gäng kompisar hemma hos Sara och Lauri för att dricka lite vin, snacka lite strunt och spela lite spel. Och det är exakt vad jag vill göra på en fredagskväll. Om jag fick drömma helt fritt om den optimala fredagen så är denna fredag den faktiska definitionen av det. Att få vakna bredvid människan en är kär i, att få äta en god lunch och softa i sängen alldeles för länge och att till sist få dricka ett gott vin och skratta mig fördärvad är nog allt jag begär här i världen. Just nu, mitt emellan den goda lunchen och det inplanerade vinet och skrattet så ska jag börja fila på min hemtenta. På tisdag åker jag till Uppsala och allt är ta mig tusan så himla underbart.
Jag vill verkligen inte vara människan som prackar på ovilliga sin extrema wellness, men jag kan inte annat än att skriva om det nu. Jag kan inte annat än att le vid blotta tanken på mina ljuvliga vänner. Jag kan inte annat än att ta kort på varenda körsbärsträd jag ser. Jag kan inte annat än att gå hand i hand från tunnelbanestationen sent på kvällen och lyssna på The Tallest Man on Earths senaste album och titta på hans ansikte i profil och till sist himla med ögonen för att allt är så fint.



Veckans mest lästa artiklar

Dansa under bar himmel Veckans bloggtips: Filippa Wähl Måndagskollen
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://annatherese.devote.se