oktober x 5

För fem år sedan så bestämde jag mig för att göra mig av med min dåvarande spotifylista, som innehöll allt från mina favoritband när jag gick i sjuan (Fall Out Boy och Panic! At the Disco, bland andra) och de senaste radiohitsen som jag knappt vågade erkänna att jag tyckte om (var öppet anti-mainstream under merparten av min högstadietid, och jag antar att det sitter kvar lite idag också). 
Jag fick iallafall lite panik för fem år sedan, över att det var så väldigt oorganiserat i den där spotifylistan. Dessutom var det ju ganska så jättepinsamt (tyckte jag) att ha en massa Fall Out Boy i sin spellista när en plötsligt skulle vara supervuxen och gå i gymnasiet och sådär. Så jag bestämde mig helt enkelt för att skapa en helt ny lista. "oktober 2010", fick den heta. Och när oktober övergick till november så skapade jag ännu en lista. "november 2010", döpte jag den till. Och så har det fortlöpt sedan dess. Varenda månad (med vissa undantag) så har jag skapat en ny spotifylista, där jag lägger in det som jag lyssnar på just under den månaden. Ibland är det 30 låtar. Ibland bara fem. Och, oftast är det inte så himla mycket nytt och coolt, utan mer eller mindre enbart ett axplock från tidigare listor. Intertextuellt. 
Jag tänkte att vi kunde ta en liten titt på fem stycken oktoberlistor. Kanske bygga något slags analys kring vilket slags människa jag varit under tiden när jag skapade den. Eller bara kolla för skojs skull. Jag antar att analysperspektivet obemärkt anläggs hos mig då det är lite analystider i skolan just nu.

Nåväl! Oktober x 5 *trumvirvel*:


Oktober 2010:

 

Vampire Weekend, Beirut och Hellström. Det var höst, och jag hade gått i klass SP10a i drygt en månad. Jag bodde i Brunflo och åkte varje morgon buss 110 in till Östersund, och eftersom att Matilda oftast försov sig/sov på annan ort (och därmed inte blev resesällskap) så lyssnade jag på musik oavbrutet hela vägen. Ungefär ett album hann jag med, från det att jag hoppade på bussen och tills dess att jag klev av. Jag minns när Håkan Hellström släppte "2 steg från paradise". Jag minns hur jag varje morgon nästan längtade efter att få sätta mig på den fullproppade bussen med coola, äldre gymnasieelever och irriterade vuxna, för att få lyssna på spår nummer tre på skivan. "Shelley". För fem (!) veckor sedan så satt jag på ett otroligt blåsigt båtdäck någonstans ute på Östersjön och diskuterade just "Shelley". Hur låten, än idag, har förmågan att typ få hela magen att krampa ihop sig till en liten boll när Håkan kommer till första refrängen.
Oktober 2011:

Frightened Rabbit, Woods och The National. Det var höst, och jag hade gått i klass SPKUSK10 i drygt en månad. Jag bodde i Brunflo och åkte varje morgon buss 110 (fast ibland buss 109, också) in till Östersund, och jag var olyckligt kär. Jag var så otroligt, förfärligt olyckligt kär nästan hela min gymnasietid, så det kanske egentligen inte säger något om min musiksmak just i oktober 2011. Varje fredagsförmiddag så hade jag Ensemble A, vilket innebar att jag i tre timmar varje fredagsförmiddag fick spela gitarr och sjunga, och även ibland spela bas jättedåligt. Att välja Ensemble A som individuellt val i skolan är nog det smartaste jag gjort, då jag insåg att jag verkligen älskar att få spela och sjunga i grupp - men framför allt så älskade jag att uppträda. För att det var så hjärtskärande läskigt att jag trodde att jag skulle smälla av inför varje liten konsert. Men jag klarade det. Jag ställde mig gång på gång på scenen i aulan/framför alla kaffedrickare i cafeterian, trots att han aldrig tog åt sig att det var han jag sjöng om i alla sorgsna låtar. Så, påväg hem från en liten fredagskonsert så lyssnade jag förmodligen på "Never Bloom Again" av The Perishers för tusende gången den månaden och grät hejdlöst hela vägen hem till Brunflo igen.
Oktober 2012:

The Black Keys, Arcade Fire och Krunegård. Det var höst och jag hade påbörjat mitt sista gymnasieår. Jag bodde i Östersund och promenerade varje morgon i cirka två minuter till min gymnasieskola, beroende på om jag behövde vänta på grön gubbe vid trafikljusen eller inte. Hösten 2012 så var jag kanske mitt elakaste jag, och jag var (som konstaterat ovan) fortfarande väldigt olyckligt kär. Hela mitt jag tycktes tyngt av att han inte ville ha mig, och i skuggan av det så krossade jag någon annans hjärta, vilket jag kanske inte riktigt förstod just då. Eller så var det så att det var alldeles för hemskt och jobbigt att jag inte ville inse att jag gjorde någon illa, på samma vis som någon annan samtidigt sårade mig. En lördagsmorgon promenerade jag hem från den personen jag sårade så, och jag minns att jag lyssnade på The Black Keys senaste skiva. Det konstiga är att jag inte kan minnas några som helst känslor kopplade till de låtarna, nu när jag lyssnar på dom. Jag tycker inte ens att de är särskilt bra. "Lonely Boy" bara är. Frightened Rabbit släppte äntligen nytt, och jag försökte att dölja sorgen i ögonen när jag och den nya personen diskuterade låten. Jag var ju inte sorgsen över låten ("State Hospital" är fan svinbra) men jag var väl ledsen över att det var just honom jag diskuterade den med, när det fanns en annan som jag alltid diskuterat Frightened Rabbit med innan. Usch, vad hemskt. En jobbig månad.
Oktober 2013:

Pale Seas, Sin Fang och Lord Huron. Det var höst, och jag jobbade som au pair hos familjen Madden. Jag bodde i Queens Park i London, och ingen av mina oktobermorgnar såg likadana ut. Vissa dagar så åkte jag buss i en kvart med två små pojkar, en barnvagn, en liten portfölj och min egen stora ryggsäck. Vissa dagar promenerade jag till yogastudion alldeles runt hörnet och övade på huvudstående i 75 minuter. Vissa dagar (okej, en dag) vaknade jag i Shoreditch på ett okänt hostel, fortfarande full, och fortfarande alldeles rödgråten över att min mobil hade blivit stulen. Det fanns ingen som helst kontinuitet i min Londonvardag, och det kanske är därför min musiksmak stack iväg rätt mycket under oktober förra året. Eftersom att allt var så nytt; staden, jobbet och livet i största allmänhet, så passade det sig ganska väl med, för mig, helt ny musik. För att inte anknyta till gamla Östersundsminnen och så, kanske. De tillfällen jag hade för mig själv under mina arbetsdagar, då jag inte frenetiskt strök sängkläder eller hängde upp små söta pojktröjor på tvättlinor, så lyssnade jag konstant på musik. Min värdfamilj hade nämligen ett supercoolt ljudsystem hemma, som innebar att en ständigt kunde koppla upp sin telefon och spela musik var en en befann sig i huset. Det bästa var om kvällarna när jag, ensam i köket, lagade mat och jazzade runt till Arcade Fires då nysläppta skiva. Jag saknar det lite, speciellt just nu. Att öppna en nästan överdådigt välfylld kyl/frys/skafferi och laga något nytt och skojigt. Att inte bara äta tomatgryta med matvete.
...och slutligen oktober 2014:

Hello Saferide, Lana Del Rey och Bombay Bicycle Club. Det är höst och jag har snart läst hälften av min första termin på universitetet. Jag bor i Trollbäcken, och åker varje morgon buss 807/822 mot Gullmarsplan. Jag är inte olyckligt kär. Jag är faktiskt inte det minsta kär, och det känns så skönt just nu. Att få lägga full hjärnfokus i allt det som är viktigt nu: föreläsningar, öldrickande, hemtentor och fyndshopping på Willys i Haninge. Jag vaknar aldrig full på hostels, eller i sängar hos, mot mig, alldeles för snälla killar. Jag lyssnar aldrig på gammal hjärtekrossmusik och gråter längst bak i fullproppade nattbussar. Jag tänker inte på honom när jag lyssnar på Frightened Rabbit (fast det har jag i och för sig inte gjort denna månad). Jag är 19 år gammal, och ganska snart fyller jag 20. Nästa månad ska jag se Bombay Bicycle Club live, igen, med några fantastiska kompisar. Oktober 2014 är en ytterst angenäm månad, trots starka vindar och stundtals outhärdlig kyla. 
 

21.10.2014



Såhär pigg och fräsch var jag imorse påväg till buss 807 mot gullmarsplan. Jag var påväg mot gymmet mitt, tro det eller ej - jag har börjat träna.
Imorse stod yoga (min absoluta favoritträningsform) på schemat, men det blev ett superjobbigt corepass istället. För schemat stämde tydligen inte riktigt. Det tyckte jag först var otroligt trist, och under passet så tyckte jag att det var otroligt jobbigt, då jag knappt har några muskler att göra alla komplicerade övningar med ens, men efter passet så kändes det ändå bra. Om än lite skakigt i mina stackars mag- och armuskler. En instruktör tyckte att jag var cool som körde på trots att det inte var 45 minuter själsstärkande yoga. Tack, tack, sa jag, och åkte till universitetet och campusbutiken, där jag fyndade nästa kursbok för enbart 154 (!) kronor. Och sen bokade jag biljetter hem till Östersund nästa helg. Och sen badade jag jacuzzi. Och sen lagade jag en ganska tråkig gryta till middag med överkokt couscous.
Så himla komiskt ändå, att jag senast igår skrev att det räcker med att åka hem i jul för mig. Men, farmor frågade imorse om hon och farfar inte fick bjuda mig på en hemresa, och vem tackar någonsin nej till det? Gud, vad jag längtar. Ska be mamma göra sin allra godaste skaldjurspaj. Ska be farmor att koka äppelsylt. Ska kräva att få träffa de nya stallkattungarna. Livet!

Nu ska jag sluta skriva osammanhängande, korta och konstiga meningar. Ville mest bara säga: Det här har varit en så fantastiskt bra dag. Och jag kommer snart hem en sväng.
Imorgon vankas det pilates, en post lunch-kaffe, skräckbiodejt med klassisar och post skräckbiodejt-vin, för att lugna nerverna. Att livet kan vara så mysigt? Tack.

 

i have something , i know i do, i just need someone else to see it too

Måndag igen. Vilken grej, va. Veckorna flyger förbi, precis så klyschigt som de tycks göra vareviga höst. Det har snart gått två månader sen jag satte mig på 17.25-tåget från Östersund ner hit. Till Stockholm. Sveriges huvudstad och min nuvarande hemstad, och som förmodligen kommer att förbli just min hemstad i åtminstone två och ett halvt år till. Kanske längre, till och med, beroende på hur allt blir.
Jag längtar inte hem, och det har jag egentligen inte gjort sen dess jag flyttade. Det finns ju så många fantastiska människor här nere som får det att kännas som hemma, eller som åtminstone får mig att känna mig trygg.
Elin, som jag känt sen jag var sex år, och som förmodligen känner mig bättre än någon annan.
Kajsa, som jag lärde känna under gymnasiet och tillbringade varenda fredagskväll och var vardagslunchrast med genom hela trean.
Erika, som jag delade klassrum med i tre år (fast första året pratade vi inte med varandra, då Erika trodde att jag var en dryg, elak och hycklande tönt som hånade henne för att hon rökte, fast det var ju bara ett missförstånd) och kom att komma fantastiskt nära.
Linnea, som är världens bästa, och kanske min tryggaste punkt i Stockholmstillvaron som ibland är rätt stressig och krävande. Och Marianne, såklart, Linneas mamma. Just nu sitter jag i deras fantastiska lilla tvåa i Hammarbyhöjden och förbereder min redovisning jag ska hålla i om ett par timmar. Linnea åkte till sitt jobb för två timmar sen, men jag får alltid stanna kvar så länge jag vill. Dricka kaffe iförd Linneas anskrämliga tofflor i form utav jätteglada vildsvinshuvuden. Äta lunch ur deras kyl. Duscha varmt och låna stickade koftor när jag fryser efteråt. Rota fram bläckpennor ur belamrade kökslådor för att skriva ner poänger om hur en teveserie både kan befria och fördöma.
Sen har jag ju alla mina nyfunna vänner, såklart. Smarta, roliga, uppmuntrande och bra personer som gör att föreläsningstillfällen och seminariedagar känns extra lockande, och som bjuder in till onsdagsöl (förra veckan, exempelvis) eller onsdagsbio (i övermorgon).

Jag är så lycklig att jag har alla dessa människor kring mig, och att Östersund inte lockar så himla mycket, än så länge. Än så länge räcker det med att veta att jag kommer att kliva av på en (förhoppningsvis) snöig Östersundsperrong ett par dagar innan jul, för att få stanna där i en hel vecka. Och vad ska jag då göra för att maximera vistelsen? Jag ska äta god sallad på tings. Jag ska hälsa på alla mina favoritkassörskor. Jag ska gå ut med min hund i kyrkparken och svära tyst när han står och luktar på exakt samma lyktstolpe i flera minuter. Men framförallt ska jag kramas så himla mycket. Jag ska krama om mina stora småsyskon, min lilla mamma och världens bästa Pelle, min långa pappa, mina underbara bästisar och mina fantastiska mor- och farföräldrar.
Jag önskar att jag kunnat krama om de där hemma lite extra just nu dock, då en familjemedlem gick bort för ett par veckor sedan. Men, bättre sent än aldrig.

Just nu i sekunden jag skriver detta så längtar jag väl ändå hem lite, av anledningen att vilja göra alla de grejer jag listat ovan, men det är ju som sagt ändå okej. Jag har byggt upp en vardag här som jag känner mig trygg i, och i den ämnar jag att stanna. Fram tills att jag får pusta ut i mitt riktiga hem en vecka i december, vilket är otroligt snart. Veckorna flyger ju, som bekant, så otroligt fort förbi under hösten.

 

13.10.2014







Detta är vad som hänt på senaste:

1. Små djurkompisar i fönstret när jag lagade middag i fredags. Kattunge i kryddhyllan och orolig kattmamma utanför.

2. Sminkcheck i busskuren post fredagsmiddag, och pre inflyttningsfest hos min klasskompis Rebecka. Rebecka bor numera i en helt jävla förfärligt drömmig etta i Solna, och har dessutom hela Rörstrands servis Berså (my one true love) stående i sina köksskåp. Mycket rolig kväll, i alla fall, med sång i tunnelbanan och mysiga, nyfunna vänner.

3. Kantareller! Mina hyresvärdar gav mig dessa (nyplockade OCH färdigrensade) som ett slags kompensationsgåva/"förlåt för att vi alltid råkar tvätta på söndagar trots att det är din tvättdag"-present. Mycket väl godkänd ursäkt, tycker jag.
"De här måste jag förvälla nu", hörde jag, helt sonika, mig själv säga, trots att jag aldrig förut haft någon svamp hemma att ansvara för. Så, sagt och gjort. Jag googlade "frysa in kantareller", och har numera möjligheten att göra en god svampmiddag någon dag, när den vanliga tomatgrytan med broccoli och matvete känns lite trist och gammal.

Nåväl! Ny vecka! Jag inleder min måndag hemma hos Erika med gott kaffe och lyxig frukost. Härmed fortsätter denna pangdag med en resa till Stockholms Universitet, där jag ska läsa lite i biblioteket, lyssna på en föreläsning om post-strukturalism och (förmodligen) köpa en allt för dyr kaffe i cafeterian.

 

om veganism

I gårdagens feberyra så bestämde jag mig för två saker. Det första var att börja skriva lite i den här bloggen igen, då det både är roligt för mig, samt kanske fyller något slags skojig funktion hos er som läser. Inte för att jag anser mig vara en toppbloggare i den bemärkelsen, men jag själv tycker ju att det är så förfärligt fint att få läsa era bloggar, och att på så vis få känna mig lite delaktig i Östersundsvardagen, eller var ni nu är för tillfället. Norrköping. Denver. Malmö. Jag älskar att få läsa om vad ni hittar på. Om butiksjobb, fredagspresentationer och hårda gympass. Så, jag känner väl att jag vill bidra lite också. Jag kan dessvärre inte skriva om några arbetspass eller cardio-sessions, men jag kan till exempel skriva om den andra saken jag bestämde mig för igår - att bli vegan. 

Nu lägger jag kanske fram "att bli vegan" som ett slags roligt hobbybeslut att fatta när en lessnat på Pretty Little Liars (är totalt fast, det var inte riktigt meningen men nu blev det så) och fortfarande väntar på att kvällens avsnitt av Paradise Hotel ska börja - men det är inte riktigt fallet. Åtminstone inte för mig. 

Jag har länge slängt mig med fraser som "åh, jag skulle älska att vara vegan, men..", "alltså jag tror verkligen att det bästa för människan är att äta helt plantbaserat.." och "..om det inte vore för ost och ägg så skulle jag lätt vara vegan", och det är väl ungefär så pass långt som hjärnverksamheten min har sträckt sig också. Jag har liksom länge ströläst veganbloggar, krönikor om djurplågeri och studier i hur ätandet av djur/djurbaserade produkter påverkar människors hälsa negativt - men sedan alltid återgått till min vaniljyoghurt och min falukorv. Jag har således länge haft ett slags hypotes (verifierad av ungefär tusen biljarder studier/rena fakta som går att se med sina vanliga vardagsögon) att animaliska produkter är skadligt för både insidan (av kropparna våra) och utsidan (visst, kroppen kan väl få vara med här också, men nu syftar jag mer på miljö), men jag har alltid avfärdat tanken om veganism med att det "inte går", eller att jag "inte kan". Gärna och ofta följt av ett brandtal för hur fantastiskt ost är och att om möjligheten fanns att tillgodogöra sig alla näringsämnen en behövde från ett och samma livsmedel, och om en då skulle behöva äta enbart detta - då skulle jag välja ost. Sist detta hände var förra veckan. 

Igår slog jag i alla fall slag i saken. Jag bestämde mig för att grotta ner mig i ämnet ännu lite mer, och på så vis även undersöka 1. Om hypotesen min stämmer samt 2. Om det är en möjlighet för mig.

Konklusion: JAPP. Absolut. Jättemycket = svar på båda frågorna. Sen bestämde jag mig även för att rita en liten banderoll:

 

 

Så, okej, veganism. Hur blir en vegan då, bara sådär? Jag har absolut ingen aning faktiskt, än så länge. Hur tänker en då? Vad behöver en äta? Det är som att näringslära plötsligt blir vrålviktigt bara för att en väljer att utesluta en viss typ av mat. Det är det ju också, förvisso - men det är lika viktigt för alla människor, oavsett diet, att ha koll på vad det är som en egentligen stoppar i sig. Jag är väl inget praktexemplar vad gäller näringslära och så kallad "clean eating" (mer om detta någon annan gång) - men jag har länge tagit en extra titt på innehållsförteckningarna till de livsmedel jag äter. "Hur mycket socker är det egentligen i den här kvargen?" har jag mumlat fram vid mejerihyllan på Willys, utan någon vidare tanke på allt annat där i. Nu är väl i och för sig kvarg en ganska harmlös vara, om vi till exempel skulle kolla på den sjuka mängden E-ämnen som kan ingå i ens basic kylskåpsvaror, men ändå. Näringslära och veganism går hand i hand, och det är viktigt att se till så att en får i sig alla viktiga vitaminer i rätt mängd. Så, det har jag googlat på. Läst i forum. Kollat upp eventuella tillskott att ta om jag känner att det blir övermäktigt att få i sig en massa grönkål varje dag. 
Nästa steg: Hur stor omställning blir det för mig, egentligen? En otroligt bautastor omställning blir det, givetvis. För det är ju så att jag fullkomligt älskar yoghurt. Jag älskar falukorv. Jag älskar räkor, bläckfisk, lamm, ost (om ni inte redan visste det vid det här laget), glass, bregott med havssalt, mormors sockerkaka, Elsies våfflor och farmors gudomliga fisk i ugn. Jag älskar att kunna sätta mig på vilken restaurang som helst och kunna beställa in vilken rätt som helst från menyn. Jag älskar korv med bröd och räksallad. Jag älskar att få vara den minst knussliga personen på jorden som säger "det spelar ingen roll - jag äter allt!". Men, viktigt och ej att förglömma: veganism fördömer en inte till ett liv som består utav enbart broccoli och bönor. Det finns så fantastiskt många, bra veganska alternativ till de allra flesta sakerna jag listar ovan. Särskilt när jag bor i en så pass stor och mångfacetterad stad som Stockholm. Det finns veganska restauranger (flera stycken, till och med). Det finns butiker som säljer veganska sojaräkor. Och det finns ingen egentlig anledning för mig att hänga kvar i mormors sockerkaka. 
För egentligen så är det ju inte en så himla stor omställning för mig, personligen. Jag har alltid mandel- eller sojamjölk stående i kylen, vilka jag använder i både matlagning och bakning. Alla grytor jag gör är tomatbaserade då jag fullkomligt älskar tomat. Det mesta jag lagar hemma är helt vegetariskt, för att jag tycker att det är gott och kul. Det behöver inte vara så himla svårt, om en bara bestämmer sig. 
Men, ett litet krux: Idag blandade jag ner en äggvita i en lunchpannkakssmet. Japp. Jag har tre små stackars ekologiska ägg kvar i kylskåpet, och jag känner att det tar emot att slänga bort dessa ägg, då de redan är köpta och står i mitt kylskåp. Jag har dessutom kyckling, korv och torsk i frysen min, och där gäller samma sak. Jag tänker att oktober därmed blir en månad där jag använder upp de livsmedel jag redan köpt, och där "skadan redan är gjord", så att säga. Men, efter det. När det är uppätet. Veganism.


 

Igår kväll så såg jag alltså tre dokumentärer på Netflix. "Forks over Knives", "Vegucated" och "Food Inc.". Se dom. Om ni vill få era ögon öppnade, det vill säga. 

Jag själv har ju alltid varit människan som snabbt scrollat förbi videor om misskötta grisar i facebookflödet och avfärdat det med "Jag är ju så äckelmagad. Jag kan inte se sånt". Jag har alltid varit människan som tittat snett på de som väljer att köpa irländskt kött på ICA istället för svenskt, men samtidigt gladeligen ätit korvstroganoffen som serverats i skolmatsalen. Jag har alltid varit människan som i sinnet bestämmer mig för att sluta upp med ätandet av djur, medan jag i nästa sekund tänker att det är rätt opraktiskt när en blir bortbjuden på middagar/ska äta på restaurang/vill äta något snabbt. Jag har ju verkligen alltid varit människan som sagt "Jag tycker att veganism är så rätt" men direkt efteråt hyllat osten som ett slags helig graal.

Så. Efter att länge ha haft alla dessa tankar om hur förkastlig köttproduktionen är, efter att ha sett dessa dokumentärer, och efter suttit i tre timmar och googlat "vegan student budget" och "vegan nutrition" och en himla massa andra kombinationer av, i sammanhanget, viktiga ord, så kände jag bara att nu får det banne mig vara nog. Jag kan inte fortsätta skjuta veganism åt sidan bara för att jag tror att det inte går.

 

Från och med nu så kommer jag inte att köpa hem något animaliskt till min frys eller mitt kylskåp. Det kanske är dags att för en gångs skull leva lite som jag lär. Nu är det för mig dags att sluta undfly den obekväma verkligheten genom att "vara äckelmagad", genom att vilja ha det bekvämt och okomplicerat vid alla slags middagstillställningar eller genom att höja mozzarellan och halloumin till skyarna. 

Viktigt att tillägga är dock att mitt val att bli vegan, eller att åtminstone prova på det en längre tid och med det se hur en plantbaserad kost fungerar för just mig och min kropp, inte betyder att jag skammar andra som inte tänker likadant. Mitt val att bli vegan är just det, mitt val. 

 

Och efter gårdagens uppenbarelse så kan jag inte med ett rent samvete aktivt stötta en industri som förgiftar och förstör.

 

07.10.2014

Hej internet, och ni tappra vänner som fortsätter att kika in här i hoppet om att få läsa något om vardagen min.
Jag bor ju i Stockholm nu, i en liten källare med spindlar (negativt) och golvvärme (högst positivt).
Så, hur ser vardagen min ut nu för tiden, kanske ni undrar? Jag pluggar, handlar mat med mitt Willys+-kort och dricker öl om fredagskvällarna, och det är bra skönt att det sistnämnda är en ytterst bekant vardagskomponent, då allt annat är väldigt främmande och nytt.
Just nu kantas även vardagen av en olidlig feber som medför yrsel, illamående och ett starkt behov av att äta enbart vaniljyoghurt till både frukost, lunch och middag (vilket är ytterst märkligt då jag aldrig någonsin tappar aptiten annars?).
Idag har jag dock lyckats ta mig in till centrala storstan för att möta upp min lilla seminariegrupp och förbereda inför torsdagens seminarium. Då ska vi diskutera kulturella arenor, och det blir nog kul. Allt vi har gjort hittills på kulturvetarprogrammet har nämligen varit just kul. Hittills har jag älskat allt vi hört, läst och gjort. Till och med hemtentan vi hade förra veckan kändes rolig, förutom de svackor av "Gud, vem är jag?" och "Varför låter ingenting av det jag skriver det minsta intelligent eller relevant?" som jag antar hör hemtentor till.
Nåväl. Just i detta nu ligger jag nedbäddad i sängen min och kollar på en dokumentär som förespråkar veganism. Jag hade verkligen älskat att vara vegan, om det inte vore för min otroliga kärlek till ost. Och billig falukorv via mitt Willys+-kort.
Kanske är det dumt att se denna dokumentär ("Forks over Knives", finns på amerikanska netflix hehe) just nu när allt jag vill äta är just mejeriprodukter? Åt dock ett himmelskt päron idag på bussen (halva päronet hamnade dock i min halsduk i form av juice, tyvärr), så då kanske jag får övergå till frukt under resten av denna helvetiska sjukdomsperiod. Eller så hoppas jag på att jag kan få bli frisk istället.
Här slutar mitt febersvammel.

 

babe, there's something wretched about this, something so precious about this

Hur livet har varit på senaste (vilket ni redan sett om ni följer Mirella på instagram/mig på flickr/mig på instagram/mig på alla hundra miljarder olika sociala medier som jag sportar):

 

 

Jag skaffade en iPhone 5S (äntligen en telefon som fungerar <3) med ett glittrigt chihuahuaskal och fotade min bokhylla efter att jag försökt färgkoordinera den någorlunda snyggt.

 

 

Jag och Amelia agerade publik när Milja och Tora mekade med sina cyklar inför deras cykeltur till Berlin (nu är dom nog någonstans i Danmark, skulle jag tro) och på jobbet en morgon så möttes jag av denna fina gest och lapp på kaffebryggaren.

 

 

Världens gulligaste hundrumpa i soffan.

 

 

Midsommar! Jag och världens bästa Mirella på verandan till Hannas stuga i Hara. Hade en av de roligaste kvällarna i hela mitt liv, hittills, med en massa roliga lekar, visor och totalt ägande av mig och mitt kubblag. Underbart.


 

Lite mer midsommar, fast inuti stugan. Vi hade pyntat fint med diverse vimplar och blågula servetter/muggar/allt för att få det att kännas som äkta midis. Som sagt: BÄST. Sen är det en bild på hur jag mådde på jobbet i söndags. Post rolighets-deppen som jag nämnde lite kort förra gången jag skrev. Bra skärpa i bilden dock, så det är ju kul.

 

OKEJ. Idag har jag: ätit god frukost, köpt solglasögon (efter flera år utan solglajjor så kände jag att det fick vara dags) och även köpt lite halvlyxig hårolja. Köpa och köpa och köpa. Det är det enda jag vill göra, denna otroligt härliga löningsdag. Men nu får det vara nog. Tills imorgon kanske.

Ikväll skulle jag ha gått på bio med min kära Amelia, men nu bestämde hon sig för att åka på festival istället, den lilla rackaren. Jag är hemskt avundsjuk, och tänker dämpa sorgerna genom att umgås med min styvsyster och hennes råttor i afton istället. Vem behöver Krunegård och Lana del Rey när en har råttor?

 

wide awake, i rearrange the way i listen in the dark, dreaming of starting up again

Nu är det såhär att jag idag insåg att jag flyttar om nio veckor. Om nio veckor så kommer jag att lämna mitt trygga, fina lilla Östersundsrum för andra gången, och förhoppningsvis för gott denna gång. Blir alldeles grötig i rösten och svidig bakom ögonlocken när jag tänker på att plocka ned mina foton från väggen, packa ned alla mina kläder och pärmar med viktiga papper (1 stycken) och lådor med oviktiga papper och diverse andra oviktiga grejer (10 stycken).

Men, samtidigt som det känns lite vemodigt och tungt att behöva flytta till en helt okänd källare i Tyresö (jag ska alltså vara inneboende hos en familj, men med egen ingång och pentry = winning), så känns det ju ganska så fantastiskt. På en himla massa olika sätt, som sig bör, men jag tänkte fokusera lite på en utav de positiva grejerna nu. Chansen att inreda ett nytt litet hem. 

Känner ungefär såhär: "JIHOOOOOOO!" när jag tänker på det. Att jag ska få slippa den anskrämliga, och nu även kattklösta, gröna soffan som placerades i mitt rum (mot min vilja) när vi flyttade in här för drygt två år sedan. Att jag ska få arrangera om alla mina rader av ord och foton på väggarna mina. Att jag ska få sätta upp dessa ord och foton med ordentligt med häftmassa denna gång, för att slippa ha dom på golvet största delen av tiden.

När jag tänker lite på detta minimala sovrum och det otroligt pyttelilla mini-köket som ska göras till "mitt", så tittar jag igenom min Pinterest-mapp där jag sparar inredningsbilder, suckar djupt och trånar efter panoramafönster, takhöjder och ekgolv som jag inte har. Men, jag tänker att jag kanske ändå kan hämta lite inspiration? Trots små fönster och fjorton kvadratmeter så tror jag att jag kan få till det rätt så bra. Jag tänker något sånt här (förlåt för ett otroligt fult ihopklippt kollage):

 

 

(källor till bilderna finns på min pinterest som ni hittar om ni klickar HÄR)


Nu ska jag sova. Med ett lite lättare hjärta och huvud än tidigare kvällar. Jag hade en så förskräckligt fin midsommar i goda vänners lag, och jag hamnade i ett slags post-rolighets-depp efteråt. Jag har känt mig ungefär så som jag känner mig när jag kommer hem efter en rolig resa, och sedan finner vardagen alldeles skrämmande grå och trist. Jag tror att jag är lite gladare nu då jag nyligen insåg att det kommer en helg snart igen (!) och att jag ska få grilla med mina fina vänner då (igen!!)

 

Senaste uppdaterade på Devote.se

http://maadelleines.devote.se
maadelleines
http://noras.devote.se
noras
http://joseefiinb.devote.se
joseefiinb
http://kotka.devote.se
kotka
http://ebbatandrup.devote.se
ebbatandrup
http://cestjenny.devote.se
cestjenny
http://amandalicious.devote.se
amandalicious
En gratis blogg fr�n Devote.se. Starta en blogg du ocks�.  http://annatherese.devote.se