en måndagslista:

Det är måndag. Det är min sista riktiga universitetsvecka för den här terminen, om en bortser från stundande salstenta nästa vecka då, förstås. Imorse läste jag Floras blogg på väg till skolan, och såg att hon knåpat ihop en liten måndagslista, så jag tänkte att Den, den ska jag fylla i senare idag. Och såhär ser resultatet ut!

1. Vad ser du fram emot den här veckan?

Den här veckan kommer, likt många veckor på senaste, att vara ganska så fullproppad. Men det av roliga saker!  Så, jag ser fram emot att imorgon (tisdag) plugga med min fina lilla grupparbetsgrupp och att på onsdag kväll gå på Jespers bands releasefest. Jag ser fram emot terminens sista seminarium på torsdag förmiddag och att äta middag hos Linnea och Martin på kvällen. Jag ser fram emot att jobba på lördag dag och jag ser fram emot att gå på en liten hemmafest hos Emma och Jesper samma kväll. Jag ser fram emot att få linda armarna om världens finaste pojkvän och gosa in mig i hans hals.

2. Vilken var den senaste bloggen du började läsa?

Jag tror att det är Lovisa Hellströms blogg, det vill säga Polichinelle. Jag har följt henne i ett gäng månader nu, men det är den senaste bloggen jag började följa som jag verkligen läser aktivt. Hon verkar vara en otroligt härlig, vettig och mysig person. Dessutom skriver hon en massa om (mestadels vegetarisk) mat, vilket jag tycker är nice.

3. Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?

Det ska jag absolut göra! Idag är det ju, som bekant för de allra flesta, den tjugofemte och lönings-/lånedags. Därför åkte jag till Sundbyberg, av alla ställen, efter dagens föreläsning och filmvisning för att storhandla lite. Jag köpte jordnötssmör, äpplen, rödbetor, quinoa, avokado, salladsost, rödlök och en massa annat schysst. Jag tror därför att det vankas lite ugnsbakade rödbetor här i dagarna, då jag velat äta det helt bedrövligt mycket på senaste. Sen siar jag även linssoppa inom en snar framtid, möjligtvis denna vecka. Eller en grön linscurry! Åh, vill äta allt.


Här är en bild på Café Heydays (tips!) blomkålsburgare som jag önskar att jag kunde laga själv hemma alla dagar i veckan.

4. Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!

Jag vill verkligen, verkligen känna att jag har lite bättre koll på kurslitteraturen än vad jag gör för tillfället, så att plugga är ju något jag verkligen borde göra. Men, något jag verkligen vill göra är att få upp lite bilder på väggarna mina, efter snart tre månader med kala väggar, så det kanske jag kan klämma in i lillschemat mitt någon dag.

5. Vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?

Jag ska nog satsa på att hålla hårt i en hel fras istället för ett ord, och veckans lilla motto blir Allt ordnar sig. På sistone så har jag varit helt fantastiskt stressad och oroad över stundande sommar. Få arbetspass, små löner, eventuell ensamhet och en relativt stor ovisshet är komponenter i denna stress. Förra veckan så förflyttade sig denna stress in i rådande vardag också. Plötsligt fick jag panik av alla inbokade kompisdejter, spelningar, facebookevenemang och grupparbeten, trots att det är saker som egentligen bara är roliga. Så, allt ordnar sig. Det gör det ju faktiskt. Jag är glad över att ha ett jobb, en bostad, fina kompisar, spelningar att gå på och pojkvänsbröst att vila på när det känns tungt.

6. Vad gjorde du igår kväll?

Igår kväll följde jag Sebastian till tågstationen för att pussas hejdå och köpa naturgodis, melon, cola zero och vaniljglass. Detta åt jag sedan i sängen medan jag kollade på The Mentalist och tänkte arga, käkspännande tankar om mina korridorskamrater som konstant beter sig konstigt åt i det gemensamma köket.

7. En bild som symboliserar denna dag:

8. Vad åt du till frukost idag?

Jag åt en skål a-fil med hallonmüsli, kokosflingor och krossade chiafrön. Till det drack jag en kolossal kopp kaffe. Jag provar en ny sorts kaffe nu, Garants mörkrost, istället för Zoegas Intenzo som jag alltid annars dricker. Vet inte om jag någonsin kommer att kunna älska en annan kaffesort lika mycket som Intenzo, men nuvarande sort funkar ändå.

9. Vilken tid på morgonen vaknar du?

Det ser himla, himla olika ut. Men jag försöker att gå upp 09.00 varje dag, oavsett om jag har något inplanerat på förmiddagen eller inte, bara för att ha lite styrsel i det yrväder som tydligen är min vardag. När jag, som idag, börjar skolan klockan 10.00 så får jag så lov att gå upp vid 08.00. Imorse var det asjobbigt på grund av att jag kollat på The Mentalist och smsat alldeles för länge, vilket i sin tur kändes hundra procent högstadieaktigt av mig.

10. Hur ser du oftast ut till vardags?

Ungefär som på bilderna nedan! Alltid silverringar i öronen och ett tunt silverhalsband om halsen. Detta oftast i kombination med ett par jeans, något enkelt och tröjaktigt och numera min älskade fuskskinnsjacka då det är så förbannat vårvarmt ute att jag snart smäller av!! Detta är jag idag:

Imorgon är det tisdag! Nu ska jag fortsätta kolla på The Mentalist! Jag ska också fortsätta spåna på vem av korridorskamraterna det är som har valt att plocka bort disk- och bestickstället så att jag blir tvungen att handtorka min disk!



15.05.2015

Det är fredag och jag sitter i sedvanlig ordning på min säng och tittar på tv. Bredvid mig har jag min snusdosa, en kopp kaffe och mitt favoritläppcerat (Carmex original på tub, för er som undrar). Om cirka ett The Mentalist-avsnitt så ska jag promenera till ett nyöppnat Hemköp i Vasastan, och efter det ska jag hem igen för att städa, laga något ratatouilleigt till middag och göra mig fin inför fredagskvällen. Ikväll ska jag nämligen ta med mig tre favoritpersoner för att titta på en fjärde favvopersons teaterföreställning. Sen ska vi dricka billig öl. Och sen ska jag tillbringa resten av helgen i sängen med han jag är kär i. Det kanske låter ungefär hundra procent porrigt, men riktigt så ser väl inte procentsatsen ut. När en bor på femton kvadratmeter så är nämligen sängen den centrala möbeln i ens boning. Förutom sovplats så fungerar den även som vardagsrum, frukostbord och musikstudio. Nåväl, jag ser förfärligt mycket fram emot denna helg. Och jag hoppas att min grönsaksgryta ikväll blir god så att jag äntligen kan få visa att jag faktiskt är helt okej i köket.



Annars då? Jag tänkte skriva att den senaste veckan varit rätt så torftig, men det stämmer faktiskt inte det minsta. Det har hänt en hel del grejer, faktiskt, både härliga och mindre trevliga. I lördags så satte jag in en spiral, vilket gick ungefär hur bra som helst, vilket i sin tur var en extrem överraskning. I söndags åt jag middag och glass med Sara och Lauri. I måndags jobbade jag ett par timmar och i tisdags pluggade jag med två fantastiska klassisar hela dagen. I onsdags sprang jag hem från universitetet, åkte till IKEA med Rebecka och dansade mig svettig med fina kompisar på kvällen. Igår var jag bakfull och åt jordnötssmörsglass.
Det är alltså inte så himla tråkigt att vara Anna Paulsson Carlsson för tillfället. Förutom när en på en torsdag först gråter hejdlöst till en sekvens i Unga Föräldrar och sedan till det sista New Girl-avsnittet för säsongen. Förutom när någon i ens korridorskök har stulit femtio procent av ens gafflar. Förutom när en saknar sina Östersundskompisar, sin Östersundsfamilj och sin läskigt fina kille supermycket. Den sistnämnda får jag iallafall träffa om ett par timmar, och de tidigare nämnda återser jag om prick en månad. Det är vår i Stockholm och trots att det blåser lite småkallt så luktar det grönska, sol och utomhusgrillning. Om några veckor så är jag klar med mitt första högskoleår och det känns så himla coolt. Tänk om jag vetat i somras hur bra allt skulle bli. Då skulle jag sluppit oroa mig så överjordiskt.



om den finaste torsdagen på länge:

Igår var det torsdag. Och, det var inte bara torsdag - det var ta mig tusan den finaste dagen på länge. Varför? Jo, därför att:

1. Jag jobbade mina första två timmar i butiken där jag ska jobba i sommar. Det känns megaläskigt och superkul samtidigt. Efter att jag jobbat klart så promenerade jag hem till Solna från Kungsholmen, längs vattnet, och det var så fruktansvärt vackert. Och varmt. Och frodigt grönskande och helt fantastiskt jävla somrigt.

2. Jag åt en otroligt simpel, men god, sallad till lunch med en mycket trevlig liten senapsvinägrett till.

3. Jag mötte upp en Östersundspingla, Maja, vid Mariatorget för lite kaffe och mycket häng. Det var så himla, himla fint. Har saknat att hänga med henne, och det fina med att båda vara studenter är att en lätt kan klämma in en tre timmar lång session av snus, snack och skratt på en vanlig torsdagseftermiddag.



4. Jag åt ytterligare en simpel, men god, liten sallad till middag. Denna gång utan senap men med halloumi.

5. Jag åkte till Liljeholmen och mötte upp Malin för att gå på vernissage på Färgfabriken och se två schyssta utställningar. Jag blev helt besatt av och betuttad i Heri Donos utställning. Så fruktansvärt mörk och mystisk, på gränsen till asläskig och samtidigt så fruktansvärt cool. Gå och se den, ni som kan! Och var beredd på att saker rör sig och låter och är obehagliga.



6. Jag och Malin drack ett stort, dyrt och gott glas vin på en uteservering i Hornstull.

7. Jag, Johan, Frida och Patrick drack billig öl på en liten bar i Hornstull. Och sen åkte jag asbillig taxi hem på grund av massiv rabatt.

Slutsats: 9/10 poäng! Alla torsdagar borde se ut som ovan! Hade det ingått lite hångel hade den varit en fullpoängare!

Idag, fredag, ska jag gå och handla. Sen ska jag laga korvstroganoff till middag. Och sen ska jag förmodligen möta upp Sara och Lauri för ännu ett glas vin. Hur jag ska ha råd med detta liv? Jag har ingen som helst aning.



i'm holding my breath, my tounge on your chest, what can be said of my heart?

En måndagskväll i Västra skogen. Jag ligger på min säng och TV4-playar "Unga Föräldrar". För ungefär två timmar sedan så åt jag ett päron, och i mitt lilla skafferiskåp i köket väntar ytterligare ett päron, men det ska jag inte äta förrän imorgon. Mitt ansikte hettar, precis som igår kväll, men varför vet jag dessvärre inte. Jag svalkar mig med vatten från min Sibyllamugg i hårdplast som hängt med i snart ett år. Mitt hår luktar svagt av cigarettrök och i den lilla glipan mellan mina gardiner ser jag hur det börjar skymma. Jag smålyssnar på Sufjan Stevens mellan avsnitten och ryser av den vackra falsetten och hur jävla ärlig han är, Sufjan. Jag kan inte riktigt begripa hur han ens orkar sjunga så innerligt och med så mycket hjärta utan att bryta ihop. Det är maj månad, och om enbart några veckor blir jag moster för första gången.



Merparten av förra veckan spenderade jag på Studentvägen i Uppsala. Efter att Sebastian var klar med sitt kontorande i tisdags kväll så packade jag ner lite kläder, hudkräm, Ipren och annat viktigt i ryggsäcken min och åkte för att möta upp honom på centralen. Med mig hade jag också mitt ICA-kort. Och kvar hemma på sängen låg mitt körkort. Så går det när en har två rosa kort i plånboken och bestämmer sig för att lämna det oviktiga hemma. Efter en blixtsnabb vändning hem till Armégatan igen (med telefonsällskap av min fantastiska storasyster med en tillhörande utvärdering av samtliga Gladiatorer) så åktes det pendeltåg i ungefär femtiofem minuter. Och sen var det valborgsdags. Och åh, vad kul det var. Det var öl och det var hemmagjord pasta. Det var eftermiddagshångel och det var stundtals soligt. Det var starka drinkar i kaffemuggar och det var snubbel i trappor.



Om en och en halv månad så åker jag hem till Östersund, och hur trivsam våren i Stockholm än må vara så kan jag knappt bärga mig. Att jag skulle få spendera nästan två veckor i ett juni-Östersund trodde jag inte, och just inställningen att det skulle vara omöjligt är förmodligen anledningen till att jag längtar så mycket. Om inte mammas skaldjurspaj skulle vara anledning nog. Om inte en solig kväll vid vattnet i badhusparken skulle vara anledning nog. Om inte midsommarkransbindning med världens finaste Östersundsvänner skulle vara anledning nog. Om inte pojkvänsfödelsedag, småsyskonskramar, farfars superstarka kaffe, halvhjärtat pianospelande, världens godaste vatten och en sprallig fransk bulldog skulle vara fullt goda anledningar helt allena. Tillsammans svetsas allt samman till ett slags idyllisk dröm. Jag vet att det förmodligen kommer att vara kallt och att det förmodligen kommer att regna. Jag vet att det inte kommer att vara den sjukligt färskpotatisdoftande utopin som jag målar upp i mitt huvud, åtminstone inte hela tiden.
Men jag vet också att en av mitt livs största kärlekar, Matilda Sandström, kommer att vara i vår gemensamma hemstad samtidigt som jag är där. Och då spelar de övriga faktorerna faktiskt inte så stor roll. Att jag ska få återse en av mina absolut närmaste vänner efter nästan ett och ett halvt år isär är nog den absolut största anledningen till att jag längtar. Så om du läser det här, Matti - jag längtar efter dig något enormt. Och skaldjurspaj.



torsdagsvin och för tunna gardiner



Ibland kan jag knappt begripa hur lyckligt lottad jag är. Jag vet att jag skriver det ofta, men just nu är det så väldigt fantastiskt, och så fantastiskt överväldigande, att leva att jag bara måste få ut det någonstans. Att solen skiner, att körsbärsträden står i full blom och att The Tallest Man on Earths senaste album är helt förfärligt fett bidrar bara ännu mer till denna livseufori, och jag ämnar stanna i den så länge det bara går. Och så länge jag bara får.
Igår kväll så kom Sebastian till mig med två öl och ett middagssug. Turligt nog hade jag lagt mina sista nitton kronor på kontot på en liten påse champinjoner, en tomat och mozzarella, och av detta slängt ihop en helt okej paj/quiche/ugnsbakad grönsaksröra med äggstanning och ost. Efter att vi ätit, druckit och småhånglat lite så satte vi kurs mot Lidingö och Malins nya lägenhet. Där väntade Malin (såklart), Sara, Johan, Linn och Rebecka, det vill säga en grupp fantastiska människor. Där fanns även en semifryst box rosevin, en ask vindruvor och en brieost som åts med händerna. Någonstans mellan elva och midnatt så tog vi buss och tunnelbana tillbaka in till stan, fnittrade hysteriskt och tuggade starka tuggummin.



Imorse så vaknade jag, som de flesta morgnar nu för tiden, av att jag var helt otroligt varm. Så blir det nämligen när himlen är molnfri och en har ett fönster som vätter mot väderstrecket där solen går upp. Trots att jag inte sovit så himla många timmar så kände jag mig otroligt pigg, och ännu en liten euforivåg sköljde över mig när jag såg hur Sebastian, i sömnen, försökte stänga ute solen från sina ögon med sitt ena armveck. Han var så gullig att jag höll på att smälla av. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att förbättra situationen genom att dra för mina skira, vita gardiner (ja, ni hör ju att det inte fungerade så värst bra), och kröp sedan ner i sängen igen och pressade min bröstkorg mot hans rygg. På så vis kunde jag somna om i ett par timmar. På så vis kunde jag så sakteliga vakna igen av att bli struken över kinden och kysst på käkbenet. För så lyxigt är tydligen mitt liv nu.



Ikväll ska jag möta upp ett gäng kompisar hemma hos Sara och Lauri för att dricka lite vin, snacka lite strunt och spela lite spel. Och det är exakt vad jag vill göra på en fredagskväll. Om jag fick drömma helt fritt om den optimala fredagen så är denna fredag den faktiska definitionen av det. Att få vakna bredvid människan en är kär i, att få äta en god lunch och softa i sängen alldeles för länge och att till sist få dricka ett gott vin och skratta mig fördärvad är nog allt jag begär här i världen. Just nu, mitt emellan den goda lunchen och det inplanerade vinet och skrattet så ska jag börja fila på min hemtenta. På tisdag åker jag till Uppsala och allt är ta mig tusan så himla underbart.
Jag vill verkligen inte vara människan som prackar på ovilliga sin extrema wellness, men jag kan inte annat än att skriva om det nu. Jag kan inte annat än att le vid blotta tanken på mina ljuvliga vänner. Jag kan inte annat än att ta kort på varenda körsbärsträd jag ser. Jag kan inte annat än att gå hand i hand från tunnelbanestationen sent på kvällen och lyssna på The Tallest Man on Earths senaste album och titta på hans ansikte i profil och till sist himla med ögonen för att allt är så fint.



there will be a moment when i ask you to believe in love

Som skrivet så otroligt många gånger tidigare i denna blogg: så var ytterligare en helg i livet över. Och denna var utan tvekan den mest fenomenala hittills i år. Jag, Sebastian, Linnea, Martin, Emma, Jesper, Isabelle och Joel har hängt från fredag till söndag. Eller ja, jag och Sebastian lämnade inte Haninge förrän på måndagsmorgonen, faktiskt.
För er som inte känner mig, eller för er som gör det och ändå blir förvirrade av alla namn och vaga släktbeteckningar hit och dit så följer härmed en snabb genomgång av namnen ovan:
Isabelle är min åtta och ett halvt år äldre storasyster. Hon är gift med en fantastisk smålänning, Joel. Joel har två yngre systrar, Emma och Linnea. Emma har en pojkvän som heter Jesper, som också heter Johannesson (!) och som också är från Småland (!!). Linnea är tillsammans med Martin, och de bor tillsammans ute i Haninge. Och sen har vi Sebastian. Han är det jag som är tillsammans med, och allt jag kan tänka kring det är att jag har en sådan fruktansvärd tur som får vara just hans.
Och för att nu sammanfatta allt jag skrivit ovan: Jag har haft en underbar helg tillsammans med personer som jag håller otroligt kära.



Som så ofta förut när jag haft en underbar helg så kändes måndagen helt fantastiskt mycket mer vardaglig, grå och trist än vanligt. Efter att ha pussats och kramats hejdå på Centralstationen så satte jag kurs mot universitetet och den sista föreläsningen på delkursen jag för tillfället läser. Och då slog den till, måndagen, med full kraft. Plötsligt slogs minnen av lördagens marängtårta mot en hejdundrande huvudvärk. Luftmadrasshångel mot extremt illamående. Ölspel mot konstanta gäspningar. Långa, hårda kramar mot långa, svåra nationalekonomiska utlägg. Det kändes som att befinna sig i en psykisk krigszon och det blev alldeles för mycket. Jag blev således tvungen att åka hem och släppa allt.
Men som tur är så varar dessa psykeskrig sällan länge för mig numera, och idag (tisdag) kändes livet lite lättare igen. Det är nämligen svårt att må dåligt när en får sitta i solen med en bästis, äta glass och titta på en massa små, söta hundar som ser ut som små, söta farbröder. Det är väldigt svårt att må dåligt när en freestylar ihop en förvånansvärt välsmakande bön- och grönsaksgryta till middag och avnjuter den framför ett avsnitt Gladiatorerna. Det är helt enkelt svårt att må dåligt just nu, och det är jag så otroligt tacksam över. För, om jag enbart mår dåligt i kontrast till att må så bra som bara är möjligt, så är det väl inte så farligt, tänker jag. Om en helg av systrakramning, proseccopong och armkroksvandring resulterar i en tung måndag så är det något jag kan leva med. Och som jag i sådana fall hoppas att få leva med livet ut.



some part of me was lost in your sleeve where you hid your cigarettes

I förrgår (onsdag) så var jag och resten av Halvklass A på studiebesök på Söder. När besöket var över så gick jag loss totalt vad gäller jeansprovning. Emmaus hade (har?) 50% rabatt på en massa kläder, och jag är just nu i jakt på de perfekta bootcutjeansen, och jag tänkte att denna rea var som gjord för mig. Det var den inte. De jeans jag provade var alla för tighta, för lågmidjade, för fula, för stora och alldeles för pimpade med häftiga, glittriga stenar på bakfickorna. Jag lämnade Emmaus med ett par högmidjade, vida mjukisshorts istället. Och snart kan jag använda dem utomhus.



Igår kväll (torsdag) så mötte jag upp min gamla seminariegrupp för öl på min favoritbar i Hornstull. Det var Sara som tog initiativet i ett peppigt sms under påskledigheten, och en dryg vecka senare samlades vi, alla fem, ungefär vid tunnelbanespärrarna. Pressbyrån hade varit ett mer passande mötesplatsnamn, för det var där vi stod. Vi satt där i timmar och pratade om praktikplatser, roliga universitetsiakttagelser, kondomer, akuta armfrakturer, Gustave Courbet och framtidspanik. Det var så oerhört jävla underbart att få sitta och snacka, bara vi fem, precis som i höstas.
Jag är absolut yngst av oss. Mellan mig och Lotten, som är näst yngst, skiljer det sju år. Mellan henne och Johanna skiljer det ytterligare sju. Men, förutom faktum att min framtidspanik kanske inte tas på allra största allvar i jämförelse med deras, så märker jag aldrig av att min ringa ålder skulle spela någon som helst roll. Kanske allra främst för att vi är så bra vänner, men även för att de är så fantastiska, härliga människor. Och är man en fantastisk, härlig människa så lägger en inte vikt vid att den långa, lockiga ölälskaren på stolen bredvid endast vandrat på jorden i tjugo år.



Idag (fredag) så ska jag möta upp Linnea på tågstationen, för att sedan möta upp Isabelle och Joel. Jag kan knappt fatta det. Jag kommer att få umgås med två av mina absoluta favoritmänniskor under en hel helg. Men, det är ju faktiskt inte nog med det. Jag kommer att få umgås med nästan alla mina favoritmänniskor under en hel helg. Som konstaterat i ett tidigare blogginlägg så ska vi, allesamman, bo ute i Haninge hos Linnea och Martin. Jag är så taggad att jag knappt orkar vänta. Och nervös, förstås, som alltid vid stundande sammanförande av människor personer man gillar otroligt mycket, men som aldrig träffat varandra innan.



om jag kunde få skriva ett brev till mig själv som tioåring:

Jag drömmer rätt så ofta om att jag inte vore tjugo. Att jag skulle få vakna en morgon och vara trettio år, och se vad som blev av mig. Precis som i den ganska larviga romantiska komedin med Jennifer Garner som jag älskade så mycket när jag var yngre. Fast utan en önskan om att vara thirty, flirty and driving. Jag vill bara veta vad som ska hända. Om något ska hända. Var jag ska vara, vem jag ska vara eller ens om jag kommer att vara. Fast, jag önskar mig egentligen inte någonting specifikt, förutom att få ha livet i behåll, och att jag kommer att få dela det med någon jag verkligen gillar. Visste vore det fint med ett spännande jobb och en mysig bostad, men jag önskar mig ingenting. Förutom tio livfulla år dessförinnan. Förutom ett intakt hjärta.

 

Jag drömmer rätt så ofta om att jag inte vore tjugo. Att jag skulle få vakna en morgon och vara tio år igen, och ha en chans att förändra. Precis som i den ganska larviga filmen med Ashton Kutcher som jag älskade så mycket när jag var yngre. Fast utan att råka fucka upp framtiden totalt. Jag vill bara att ett antal saker mellan 2005 och 2015 ska tas bort, ändras lite, eller åtminstone att jag skulle ha varit lite mer förberedd på dem. Om jag hade kunnat skriva ett brev till mitt tioåriga jag så skulle jag ha skrivit detta:

 

En trött tioåring i en tunnelbanevagn i Paris år 2005.
 

Käraste, tioåriga Anna. Jag vet att det suger just nu. Jag vet att du känner dig så väldigt ensam. Jag vet att du stundtals skäms över ditt lilla intellekt. Jag vet att du nyligen lärt dig om växthuseffekten och att det får dig att bryta ihop och gå in i något som enbart kan beskrivas som existentiell ångest mer ofta än sällan. Och jag vet att ingen förstår dig i det, förutom din mamma. Din mamma som lovar att engagera sig ännu mer miljöpolitiskt. Hon visar klistermärken från Naturskyddsföreningen och räknar upp alla små saker och ting som ni i familjen gör för att bidra till minskat svinn och minskad förstörelse. Jag vet att du tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att vara du just nu. Men, Anna, snart kommer du att få byta klass, och det kommer att vara så himla underbart. Åtminstone till en början.

 

När du är elva år så kommer det gå åt helvete igen. Vårterminen i femman kommer att vara helt överjävlig, och du kommer att gråta dig till sömns fler nätter än vad du inte gör det. Din storasyster kommer att bo i Paris och du kommer att sakna henne så förfärligt mycket. Hon kommer att besöka franska internetcaféer och författa fina mail till dig, och du kommer att skriva till henne att en kille i klassen kallar dig fetto hela tiden. Hon kommer att bli arg och skriva att du är hennes lilla ängel, sa petite ange, och att den där killen minsann inte skulle vara så kaxig högst upp i Eiffeltornet. Han kommer att fortsätta kalla dig tjock, och du kommer att börja tänka allt mer på din kropp och hur du ser ut. Du kommer att älska Darin så outgrundligt mycket att det nästan tar över helt ibland, och efter x antal matematiska uträkningar så kommer du inse att ni absolut inte kan bli ihop än på några år. Du kommer att tycka att det är supertrist.

 

En lite solskadad elvaåring på en bulgarisk sandstrand år 2006.
 

När du är tolv så kommer du att medverka i Sveriges Smartaste Barn, och du kommer att vara superstolt över det just då. Det kommer inte att gå lika bra som du hoppats, men det gör ingenting. När det väl sänds på teve några månader senare så kommer du redan att tycka att det är pinsamt. Du kommer att sitta i tevesoffan med din familj och skicka nervösa sms till coola kompisar och önska att de ska fråga om du vill vara med dem. Det kommer de inte att göra. Du kommer att bjuda in dig själv, och ni kommer att vanka av och an i Brunflo och du kommer inte alls att förstå charmen i det. Killen i din klass som du gillar kommer att vilja vara ihop med dig i ungefär tre veckor. Ni kommer att gå på bio, och du kommer att skratta högt åt filmen och han kommer att tycka att du är pinsam.

 

När du nästan är tretton år gammal så kommer din morfar att bli jättesjuk och ligga och tyna bort i en sjukhussäng. Och ganska strax efter att du fyllt tretton år så kommer han att dö, och det kommer att vara superjobbigt för dig. Du kommer inte att veta hur du ska uttrycka dig, och du kommer att försöka pressa fram tårar där du sitter på bänkraden längst fram i Brunflo Kyrka, och det kommer inte att gå. Du kommer att vilja sätta dig längst bak i Brunflo Kyrka, men det kommer du inte att få. Du kommer att gråta ensam i ditt rum istället. Och det är helt okej. Det kommer till och med din mamma att säga till dig. 

 

En supernöjd trettonåring i New York år 2008.
 

När du är fjorton år så kommer du att börja i nian, och du kommer redan nu att vara orolig över att börja gymnasiet även fast du inte vill erkänna det. Men det behöver du inte vara. Du kommer att ha en extrem prestationsångest och du kommer att få panik så fort du får något sämre betyg än ett MVG, Du kommer att bli hemskt arg på alla som menar att ett VG inte är så farligt. Du kommer att börja planera och designa en förskräckligt ful klänning som slutarbete i syslöjden, och du kommer att hata den innerligt när den väl är färdigsydd. Du kommer att drömma om Den Stora Kärleken, och detta allra mest genom att läsa Twilight-böckerna och fantisera ihop egna kärlekshistorier med dig själv i huvudrollen. Det kommer inte att hända. Än. 

 

När du är femton så kommer du att börja i en helt och hållet underbar gymnasieklass, men det kommer inte någon utav er riktigt att förstå till en början. Din mamma kommer att fråga dig om du är okej med att det kommer att bli en massa fester, alkohol och pojkar, och du kommer att hånskratta bakom hennes rygg. Som om det skulle vara ett problem!? kommer du att tänka, men Anna, grejen är att det kommer att medföra ofantliga mängder problem. Och ofantliga mängder lycka. Du kommer att börja dricka vin nästan varje helg, och du kommer att tycka att ditt nya liv är otroligt spännande. Och detta med all rätt, för med Det Nya Livet följer också Den Första Stora Kärleken. Och det kommer att vara det absolut sugigaste du varit med om hittills. Han kommer att krossa ditt hjärta helt och hållet. Men det kommer du inte att inse då. Du kommer inte att inse det förrän det gått alldeles för långt. Först så kommer ni bara att kyssas i hemlighet på fester och smsa länge om kvällarna och du kommer att le nervöst mot Honom i skolan medan Han ger dig coola nickar. 

 

Ett litet vykort designat av en förälskad, förvirrad och förfärligt larvig femtonåring år 2010.
 

När du är sexton år så kommer du att sitta på en nattbuss hem och gråta tills du nästan spyr av hjärtekross och ledsamhet. Ett par månader senare kommer du att sitta utanför ICA Kvantum i Odensala och innerligt önska att Han ska höra av sig. Det kommer Han inte att göra. Det kommer att vara den första riktiga vårdagen, och varenda gång du känner doften av torr, solvarm asfalt och grusdamm så kommer du att tänka på Honom. Japp, i flera år framöver kommer det att vara så. Du kommer att sitta på ett grusberg i Brunflo med tre av dina bästa vänner och de kommer att be dig att försöka glömma bort honom. Du kommer att försöka. Men sen kommer det att komma en julikväll där Han kommer att be dig om ursäkt för att Han varit så frånvarande, och senare samma kväll så kommer Han att berätta för dig att Han har en flickvän (hon kommer att vara äldre och coolare än dig). Du kommer att dra dina armar tätare omkring dig och Han kommer att försöka kyssa dig trots att han inte borde. Nåväl, du kommer att hångla med en asjobbig tysk kille i en hostelsäng i Köpenhamn och det kommer du ångra brutalt i ungefär ett halvår, men sen kommer det att gå över. Du kommer att börja spela gitarr och sjunga inför folk i skolan, och det kommer att vara så jävla läskigt. Det kommer att sitta söta killar i cafeterian och le mot dig när din ensemble uppträder, men det kommer du inte att märka. 

 

När du är sjutton så kommer du att åka på din första riktiga tältfestival. En otroligt fin kille kommer att falla väldigt hårt för dig, och det kommer du inte att vilja inse förrän det gått alldeles för långt. Du kommer att bete dig så fruktansvärt jävla illa. Du kommer att krossa ditt första hjärta, och det kommer du att må väldigt dåligt över. Fast inte så väldigt mycket just då, för du kommer att lägga din mesta tankeverksamhet på en åtta år äldre man från Australien istället. Ni kommer att träffas på ett hostel i Berlin, och du kommer att bli hopplöst förälskad i honom. Tror du iallafall. Du kommer att spendera timmar på att skriva långa facebookmeddelanden till honom, och han kommer att göra detsamma, faktiskt. Han kommer att skriva lite semiporriga meddelanden till dig från hostelsängar i Grekland, Indien och Thailand och du kommer att tycka att det är så otroligt spännande. Samtidigt så kommer du att vara fortsatt olyckligt kär, tyvärr. Väldigt, väldigt innerligt. Men Han kommer att ta studenten, och det kommer att göra det hela lite lättare att hantera. Att inte behöva se Honom varje dag. Men varje gång du rör dig utanför din port så kommer du längtande och ängsligt att blicka bort mot huset där Han bor. 

 

När du är arton år så kommer livet att te sig lite lättare igen, och du kommer att ha en helt underbar vår med en massa fester, hångel och dans. Du kommer att umgås väldigt mycket med ett gäng tjejer, och efter en fyllekväll så kommer ni plötsligt att kalla er för KSF. Kvinnliga Sällskapets Förening. Detta väldigt ironiskt, förstås. Du kommer att ta studenten med fina betyg och du kommer att vara otroligt stolt. Du kommer att märka att något inte riktigt är som det ska med din farfar, men ingen kommer att berätta för dig vad det egentligen är som händer med honom. Du kommer själv att behöva luska ut att han har cancer. En kväll så kommer du att få det bekräftat, och då kommer du att bli så otroligt arg, ledsen och uppriven att du häller i dig en liter rödvin som du sedan spyr upp i handfatet på din toalett. Du kommer att tro att du förälskat dig, ännu en gång, och denna gång i en blivande journaliststudent från Linköping. Du kommer att lägga otroliga mängder tid på att författa långa, djupa sms till honom. Du kommer att flytta till London, helt själv, men du kommer bara att stanna i tio veckor. Men det kommer inte att påverka vad människor tycker om dig, även fast du kommer att oroa dig över det. Alla kommer att tycka att du gjorde helt rätt i att flytta hem igen.

 

En nybliven Londonbo på favoritbaren i Hammersmith år 2013.
 

När du är nitton år så kommer den första lilla delen av året att kännas ganska så tråkig. En av dina bästa vänner kommer att flytta till USA, och du kommer att skämta om hur hon aldrig kommer att komma tillbaka till Sverige på heltid igen. Du kommer att sitta på hallgolvet på din kompis födelsedagsförfest och prata med Honom, för första gången på ett halvår. Han kommer att riva upp en massa gamla sår i ditt hjärta, men du kommer inte att falla tillbaka i den olyckliga kärleken som präglat dina senaste dryga tre år, jag lovar. Du kommer att bete dig som en idiot en kväll, efter allt för många öl, och du kommer med det att krossa ännu ett hjärta. Du kommer att vara så fruktansvärt arg och ledsen på dig själv efter det. Du kommer att ha din roligaste sommar hittills och du kommer att åka till IKEA med din pappa en augustidag. Du kommer att flytta till Stockholm och börja läsa vid Stockholms Universitet, och det kommer att bli ett av de bästa besluten du tagit i ditt liv hittills. Du kommer att träffa en lång, snygg, rolig och trevlig kille på en färja till Tallinn. Du kommer att träffa honom vid ett par till tillfällen under ditt år som nittonåring, och du kommer inte alls att veta vad eller ens om det kommer att bli något av det.

 

Malin, jag, Sara och Rebecka (tre av mina närmsta Stockholmsvänner) på en cool fest år 2015.
 

När du är tjugo år så kommer du att bo i en egen liten vitmålad studentlägenhet i Solna, och du kommer att ha två (!) stora, fina krukväxter som lever och frodas, trots att du aldrig trott dig ha gröna fingrar, inte ens lite. Du kommer att vara omgiven av fantastiska vänner som bryr sig om dig mer än du någonsin kunnat tro eller hoppas på. Du kommer att ha en pojkvän som spelar gitarr för dig, svarar på dina larviga frågor om hur du ska skära grönsakerna och som vill sitta bredvid dig i sängen en helg helg och titta på teveserier. Du kommer att fundera på hur allt kommer att bli framöver, eller på hur allt blivit om du kunnat undvika allt hemskt som hittills hänt dig. Men, du kommer att komma fram till att det är helt fantastiskt att det faktiskt är som det är. 

 

Så, när du väl blir tjugo, Anna, då kommer du att inse att det är tur att allt det här har hänt dig. För om du aldrig legat raklång på hallgolvet och gråtit över växthuseffekten så hade du aldrig varit en så hängiven sopsorterare. Om du aldrig sett hur dålig vänskap kan te sig så skulle du aldrig varit så mån om att vårda de vackra vänskapsrelationer du har idag. Om du aldrig fått ditt hjärta krossat så skulle du aldrig vågat ge dig in i det igen. 

Så, när du väl blir tjugo, Anna: sluta oroa dig över det förflutna och över det som komma skall. För just nu är exakt allt faktiskt i det närmaste perfekt. 



Veckans mest lästa artiklar

Fredagsprofilen: Peg Parnevik Mäktigast på Snapchat 24 frågor #Michaela Forni
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://annatherese.devote.se