i have something , i know i do, i just need someone else to see it too

Måndag igen. Vilken grej, va. Veckorna flyger förbi, precis så klyschigt som de tycks göra vareviga höst. Det har snart gått två månader sen jag satte mig på 17.25-tåget från Östersund ner hit. Till Stockholm. Sveriges huvudstad och min nuvarande hemstad, och som förmodligen kommer att förbli just min hemstad i åtminstone två och ett halvt år till. Kanske längre, till och med, beroende på hur allt blir.
Jag längtar inte hem, och det har jag egentligen inte gjort sen dess jag flyttade. Det finns ju så många fantastiska människor här nere som får det att kännas som hemma, eller som åtminstone får mig att känna mig trygg.
Elin, som jag känt sen jag var sex år, och som förmodligen känner mig bättre än någon annan.
Kajsa, som jag lärde känna under gymnasiet och tillbringade varenda fredagskväll och var vardagslunchrast med genom hela trean.
Erika, som jag delade klassrum med i tre år (fast första året pratade vi inte med varandra, då Erika trodde att jag var en dryg, elak och hycklande tönt som hånade henne för att hon rökte, fast det var ju bara ett missförstånd) och kom att komma fantastiskt nära.
Linnea, som är världens bästa, och kanske min tryggaste punkt i Stockholmstillvaron som ibland är rätt stressig och krävande. Och Marianne, såklart, Linneas mamma. Just nu sitter jag i deras fantastiska lilla tvåa i Hammarbyhöjden och förbereder min redovisning jag ska hålla i om ett par timmar. Linnea åkte till sitt jobb för två timmar sen, men jag får alltid stanna kvar så länge jag vill. Dricka kaffe iförd Linneas anskrämliga tofflor i form utav jätteglada vildsvinshuvuden. Äta lunch ur deras kyl. Duscha varmt och låna stickade koftor när jag fryser efteråt. Rota fram bläckpennor ur belamrade kökslådor för att skriva ner poänger om hur en teveserie både kan befria och fördöma.
Sen har jag ju alla mina nyfunna vänner, såklart. Smarta, roliga, uppmuntrande och bra personer som gör att föreläsningstillfällen och seminariedagar känns extra lockande, och som bjuder in till onsdagsöl (förra veckan, exempelvis) eller onsdagsbio (i övermorgon).

Jag är så lycklig att jag har alla dessa människor kring mig, och att Östersund inte lockar så himla mycket, än så länge. Än så länge räcker det med att veta att jag kommer att kliva av på en (förhoppningsvis) snöig Östersundsperrong ett par dagar innan jul, för att få stanna där i en hel vecka. Och vad ska jag då göra för att maximera vistelsen? Jag ska äta god sallad på tings. Jag ska hälsa på alla mina favoritkassörskor. Jag ska gå ut med min hund i kyrkparken och svära tyst när han står och luktar på exakt samma lyktstolpe i flera minuter. Men framförallt ska jag kramas så himla mycket. Jag ska krama om mina stora småsyskon, min lilla mamma och världens bästa Pelle, min långa pappa, mina underbara bästisar och mina fantastiska mor- och farföräldrar.
Jag önskar att jag kunnat krama om de där hemma lite extra just nu dock, då en familjemedlem gick bort för ett par veckor sedan. Men, bättre sent än aldrig.

Just nu i sekunden jag skriver detta så längtar jag väl ändå hem lite, av anledningen att vilja göra alla de grejer jag listat ovan, men det är ju som sagt ändå okej. Jag har byggt upp en vardag här som jag känner mig trygg i, och i den ämnar jag att stanna. Fram tills att jag får pusta ut i mitt riktiga hem en vecka i december, vilket är otroligt snart. Veckorna flyger ju, som bekant, så otroligt fort förbi under hösten.

 

13.10.2014







Detta är vad som hänt på senaste:

1. Små djurkompisar i fönstret när jag lagade middag i fredags. Kattunge i kryddhyllan och orolig kattmamma utanför.

2. Sminkcheck i busskuren post fredagsmiddag, och pre inflyttningsfest hos min klasskompis Rebecka. Rebecka bor numera i en helt jävla förfärligt drömmig etta i Solna, och har dessutom hela Rörstrands servis Berså (my one true love) stående i sina köksskåp. Mycket rolig kväll, i alla fall, med sång i tunnelbanan och mysiga, nyfunna vänner.

3. Kantareller! Mina hyresvärdar gav mig dessa (nyplockade OCH färdigrensade) som ett slags kompensationsgåva/"förlåt för att vi alltid råkar tvätta på söndagar trots att det är din tvättdag"-present. Mycket väl godkänd ursäkt, tycker jag.
"De här måste jag förvälla nu", hörde jag, helt sonika, mig själv säga, trots att jag aldrig förut haft någon svamp hemma att ansvara för. Så, sagt och gjort. Jag googlade "frysa in kantareller", och har numera möjligheten att göra en god svampmiddag någon dag, när den vanliga tomatgrytan med broccoli och matvete känns lite trist och gammal.

Nåväl! Ny vecka! Jag inleder min måndag hemma hos Erika med gott kaffe och lyxig frukost. Härmed fortsätter denna pangdag med en resa till Stockholms Universitet, där jag ska läsa lite i biblioteket, lyssna på en föreläsning om post-strukturalism och (förmodligen) köpa en allt för dyr kaffe i cafeterian.

 

om veganism

I gårdagens feberyra så bestämde jag mig för två saker. Det första var att börja skriva lite i den här bloggen igen, då det både är roligt för mig, samt kanske fyller något slags skojig funktion hos er som läser. Inte för att jag anser mig vara en toppbloggare i den bemärkelsen, men jag själv tycker ju att det är så förfärligt fint att få läsa era bloggar, och att på så vis få känna mig lite delaktig i Östersundsvardagen, eller var ni nu är för tillfället. Norrköping. Denver. Malmö. Jag älskar att få läsa om vad ni hittar på. Om butiksjobb, fredagspresentationer och hårda gympass. Så, jag känner väl att jag vill bidra lite också. Jag kan dessvärre inte skriva om några arbetspass eller cardio-sessions, men jag kan till exempel skriva om den andra saken jag bestämde mig för igår - att bli vegan. 

Nu lägger jag kanske fram "att bli vegan" som ett slags roligt hobbybeslut att fatta när en lessnat på Pretty Little Liars (är totalt fast, det var inte riktigt meningen men nu blev det så) och fortfarande väntar på att kvällens avsnitt av Paradise Hotel ska börja - men det är inte riktigt fallet. Åtminstone inte för mig. 

Jag har länge slängt mig med fraser som "åh, jag skulle älska att vara vegan, men..", "alltså jag tror verkligen att det bästa för människan är att äta helt plantbaserat.." och "..om det inte vore för ost och ägg så skulle jag lätt vara vegan", och det är väl ungefär så pass långt som hjärnverksamheten min har sträckt sig också. Jag har liksom länge ströläst veganbloggar, krönikor om djurplågeri och studier i hur ätandet av djur/djurbaserade produkter påverkar människors hälsa negativt - men sedan alltid återgått till min vaniljyoghurt och min falukorv. Jag har således länge haft ett slags hypotes (verifierad av ungefär tusen biljarder studier/rena fakta som går att se med sina vanliga vardagsögon) att animaliska produkter är skadligt för både insidan (av kropparna våra) och utsidan (visst, kroppen kan väl få vara med här också, men nu syftar jag mer på miljö), men jag har alltid avfärdat tanken om veganism med att det "inte går", eller att jag "inte kan". Gärna och ofta följt av ett brandtal för hur fantastiskt ost är och att om möjligheten fanns att tillgodogöra sig alla näringsämnen en behövde från ett och samma livsmedel, och om en då skulle behöva äta enbart detta - då skulle jag välja ost. Sist detta hände var förra veckan. 

Igår slog jag i alla fall slag i saken. Jag bestämde mig för att grotta ner mig i ämnet ännu lite mer, och på så vis även undersöka 1. Om hypotesen min stämmer samt 2. Om det är en möjlighet för mig.

Konklusion: JAPP. Absolut. Jättemycket = svar på båda frågorna. Sen bestämde jag mig även för att rita en liten banderoll:

 

 

Så, okej, veganism. Hur blir en vegan då, bara sådär? Jag har absolut ingen aning faktiskt, än så länge. Hur tänker en då? Vad behöver en äta? Det är som att näringslära plötsligt blir vrålviktigt bara för att en väljer att utesluta en viss typ av mat. Det är det ju också, förvisso - men det är lika viktigt för alla människor, oavsett diet, att ha koll på vad det är som en egentligen stoppar i sig. Jag är väl inget praktexemplar vad gäller näringslära och så kallad "clean eating" (mer om detta någon annan gång) - men jag har länge tagit en extra titt på innehållsförteckningarna till de livsmedel jag äter. "Hur mycket socker är det egentligen i den här kvargen?" har jag mumlat fram vid mejerihyllan på Willys, utan någon vidare tanke på allt annat där i. Nu är väl i och för sig kvarg en ganska harmlös vara, om vi till exempel skulle kolla på den sjuka mängden E-ämnen som kan ingå i ens basic kylskåpsvaror, men ändå. Näringslära och veganism går hand i hand, och det är viktigt att se till så att en får i sig alla viktiga vitaminer i rätt mängd. Så, det har jag googlat på. Läst i forum. Kollat upp eventuella tillskott att ta om jag känner att det blir övermäktigt att få i sig en massa grönkål varje dag. 
Nästa steg: Hur stor omställning blir det för mig, egentligen? En otroligt bautastor omställning blir det, givetvis. För det är ju så att jag fullkomligt älskar yoghurt. Jag älskar falukorv. Jag älskar räkor, bläckfisk, lamm, ost (om ni inte redan visste det vid det här laget), glass, bregott med havssalt, mormors sockerkaka, Elsies våfflor och farmors gudomliga fisk i ugn. Jag älskar att kunna sätta mig på vilken restaurang som helst och kunna beställa in vilken rätt som helst från menyn. Jag älskar korv med bröd och räksallad. Jag älskar att få vara den minst knussliga personen på jorden som säger "det spelar ingen roll - jag äter allt!". Men, viktigt och ej att förglömma: veganism fördömer en inte till ett liv som består utav enbart broccoli och bönor. Det finns så fantastiskt många, bra veganska alternativ till de allra flesta sakerna jag listar ovan. Särskilt när jag bor i en så pass stor och mångfacetterad stad som Stockholm. Det finns veganska restauranger (flera stycken, till och med). Det finns butiker som säljer veganska sojaräkor. Och det finns ingen egentlig anledning för mig att hänga kvar i mormors sockerkaka. 
För egentligen så är det ju inte en så himla stor omställning för mig, personligen. Jag har alltid mandel- eller sojamjölk stående i kylen, vilka jag använder i både matlagning och bakning. Alla grytor jag gör är tomatbaserade då jag fullkomligt älskar tomat. Det mesta jag lagar hemma är helt vegetariskt, för att jag tycker att det är gott och kul. Det behöver inte vara så himla svårt, om en bara bestämmer sig. 
Men, ett litet krux: Idag blandade jag ner en äggvita i en lunchpannkakssmet. Japp. Jag har tre små stackars ekologiska ägg kvar i kylskåpet, och jag känner att det tar emot att slänga bort dessa ägg, då de redan är köpta och står i mitt kylskåp. Jag har dessutom kyckling, korv och torsk i frysen min, och där gäller samma sak. Jag tänker att oktober därmed blir en månad där jag använder upp de livsmedel jag redan köpt, och där "skadan redan är gjord", så att säga. Men, efter det. När det är uppätet. Veganism.


 

Igår kväll så såg jag alltså tre dokumentärer på Netflix. "Forks over Knives", "Vegucated" och "Food Inc.". Se dom. Om ni vill få era ögon öppnade, det vill säga. 

Jag själv har ju alltid varit människan som snabbt scrollat förbi videor om misskötta grisar i facebookflödet och avfärdat det med "Jag är ju så äckelmagad. Jag kan inte se sånt". Jag har alltid varit människan som tittat snett på de som väljer att köpa irländskt kött på ICA istället för svenskt, men samtidigt gladeligen ätit korvstroganoffen som serverats i skolmatsalen. Jag har alltid varit människan som i sinnet bestämmer mig för att sluta upp med ätandet av djur, medan jag i nästa sekund tänker att det är rätt opraktiskt när en blir bortbjuden på middagar/ska äta på restaurang/vill äta något snabbt. Jag har ju verkligen alltid varit människan som sagt "Jag tycker att veganism är så rätt" men direkt efteråt hyllat osten som ett slags helig graal.

Så. Efter att länge ha haft alla dessa tankar om hur förkastlig köttproduktionen är, efter att ha sett dessa dokumentärer, och efter suttit i tre timmar och googlat "vegan student budget" och "vegan nutrition" och en himla massa andra kombinationer av, i sammanhanget, viktiga ord, så kände jag bara att nu får det banne mig vara nog. Jag kan inte fortsätta skjuta veganism åt sidan bara för att jag tror att det inte går.

 

Från och med nu så kommer jag inte att köpa hem något animaliskt till min frys eller mitt kylskåp. Det kanske är dags att för en gångs skull leva lite som jag lär. Nu är det för mig dags att sluta undfly den obekväma verkligheten genom att "vara äckelmagad", genom att vilja ha det bekvämt och okomplicerat vid alla slags middagstillställningar eller genom att höja mozzarellan och halloumin till skyarna. 

Viktigt att tillägga är dock att mitt val att bli vegan, eller att åtminstone prova på det en längre tid och med det se hur en plantbaserad kost fungerar för just mig och min kropp, inte betyder att jag skammar andra som inte tänker likadant. Mitt val att bli vegan är just det, mitt val. 

 

Och efter gårdagens uppenbarelse så kan jag inte med ett rent samvete aktivt stötta en industri som förgiftar och förstör.

 

07.10.2014

Hej internet, och ni tappra vänner som fortsätter att kika in här i hoppet om att få läsa något om vardagen min.
Jag bor ju i Stockholm nu, i en liten källare med spindlar (negativt) och golvvärme (högst positivt).
Så, hur ser vardagen min ut nu för tiden, kanske ni undrar? Jag pluggar, handlar mat med mitt Willys+-kort och dricker öl om fredagskvällarna, och det är bra skönt att det sistnämnda är en ytterst bekant vardagskomponent, då allt annat är väldigt främmande och nytt.
Just nu kantas även vardagen av en olidlig feber som medför yrsel, illamående och ett starkt behov av att äta enbart vaniljyoghurt till både frukost, lunch och middag (vilket är ytterst märkligt då jag aldrig någonsin tappar aptiten annars?).
Idag har jag dock lyckats ta mig in till centrala storstan för att möta upp min lilla seminariegrupp och förbereda inför torsdagens seminarium. Då ska vi diskutera kulturella arenor, och det blir nog kul. Allt vi har gjort hittills på kulturvetarprogrammet har nämligen varit just kul. Hittills har jag älskat allt vi hört, läst och gjort. Till och med hemtentan vi hade förra veckan kändes rolig, förutom de svackor av "Gud, vem är jag?" och "Varför låter ingenting av det jag skriver det minsta intelligent eller relevant?" som jag antar hör hemtentor till.
Nåväl. Just i detta nu ligger jag nedbäddad i sängen min och kollar på en dokumentär som förespråkar veganism. Jag hade verkligen älskat att vara vegan, om det inte vore för min otroliga kärlek till ost. Och billig falukorv via mitt Willys+-kort.
Kanske är det dumt att se denna dokumentär ("Forks over Knives", finns på amerikanska netflix hehe) just nu när allt jag vill äta är just mejeriprodukter? Åt dock ett himmelskt päron idag på bussen (halva päronet hamnade dock i min halsduk i form av juice, tyvärr), så då kanske jag får övergå till frukt under resten av denna helvetiska sjukdomsperiod. Eller så hoppas jag på att jag kan få bli frisk istället.
Här slutar mitt febersvammel.

 

babe, there's something wretched about this, something so precious about this

Hur livet har varit på senaste (vilket ni redan sett om ni följer Mirella på instagram/mig på flickr/mig på instagram/mig på alla hundra miljarder olika sociala medier som jag sportar):

 

 

Jag skaffade en iPhone 5S (äntligen en telefon som fungerar <3) med ett glittrigt chihuahuaskal och fotade min bokhylla efter att jag försökt färgkoordinera den någorlunda snyggt.

 

 

Jag och Amelia agerade publik när Milja och Tora mekade med sina cyklar inför deras cykeltur till Berlin (nu är dom nog någonstans i Danmark, skulle jag tro) och på jobbet en morgon så möttes jag av denna fina gest och lapp på kaffebryggaren.

 

 

Världens gulligaste hundrumpa i soffan.

 

 

Midsommar! Jag och världens bästa Mirella på verandan till Hannas stuga i Hara. Hade en av de roligaste kvällarna i hela mitt liv, hittills, med en massa roliga lekar, visor och totalt ägande av mig och mitt kubblag. Underbart.


 

Lite mer midsommar, fast inuti stugan. Vi hade pyntat fint med diverse vimplar och blågula servetter/muggar/allt för att få det att kännas som äkta midis. Som sagt: BÄST. Sen är det en bild på hur jag mådde på jobbet i söndags. Post rolighets-deppen som jag nämnde lite kort förra gången jag skrev. Bra skärpa i bilden dock, så det är ju kul.

 

OKEJ. Idag har jag: ätit god frukost, köpt solglasögon (efter flera år utan solglajjor så kände jag att det fick vara dags) och även köpt lite halvlyxig hårolja. Köpa och köpa och köpa. Det är det enda jag vill göra, denna otroligt härliga löningsdag. Men nu får det vara nog. Tills imorgon kanske.

Ikväll skulle jag ha gått på bio med min kära Amelia, men nu bestämde hon sig för att åka på festival istället, den lilla rackaren. Jag är hemskt avundsjuk, och tänker dämpa sorgerna genom att umgås med min styvsyster och hennes råttor i afton istället. Vem behöver Krunegård och Lana del Rey när en har råttor?

 

wide awake, i rearrange the way i listen in the dark, dreaming of starting up again

Nu är det såhär att jag idag insåg att jag flyttar om nio veckor. Om nio veckor så kommer jag att lämna mitt trygga, fina lilla Östersundsrum för andra gången, och förhoppningsvis för gott denna gång. Blir alldeles grötig i rösten och svidig bakom ögonlocken när jag tänker på att plocka ned mina foton från väggen, packa ned alla mina kläder och pärmar med viktiga papper (1 stycken) och lådor med oviktiga papper och diverse andra oviktiga grejer (10 stycken).

Men, samtidigt som det känns lite vemodigt och tungt att behöva flytta till en helt okänd källare i Tyresö (jag ska alltså vara inneboende hos en familj, men med egen ingång och pentry = winning), så känns det ju ganska så fantastiskt. På en himla massa olika sätt, som sig bör, men jag tänkte fokusera lite på en utav de positiva grejerna nu. Chansen att inreda ett nytt litet hem. 

Känner ungefär såhär: "JIHOOOOOOO!" när jag tänker på det. Att jag ska få slippa den anskrämliga, och nu även kattklösta, gröna soffan som placerades i mitt rum (mot min vilja) när vi flyttade in här för drygt två år sedan. Att jag ska få arrangera om alla mina rader av ord och foton på väggarna mina. Att jag ska få sätta upp dessa ord och foton med ordentligt med häftmassa denna gång, för att slippa ha dom på golvet största delen av tiden.

När jag tänker lite på detta minimala sovrum och det otroligt pyttelilla mini-köket som ska göras till "mitt", så tittar jag igenom min Pinterest-mapp där jag sparar inredningsbilder, suckar djupt och trånar efter panoramafönster, takhöjder och ekgolv som jag inte har. Men, jag tänker att jag kanske ändå kan hämta lite inspiration? Trots små fönster och fjorton kvadratmeter så tror jag att jag kan få till det rätt så bra. Jag tänker något sånt här (förlåt för ett otroligt fult ihopklippt kollage):

 

 

(källor till bilderna finns på min pinterest som ni hittar om ni klickar HÄR)


Nu ska jag sova. Med ett lite lättare hjärta och huvud än tidigare kvällar. Jag hade en så förskräckligt fin midsommar i goda vänners lag, och jag hamnade i ett slags post-rolighets-depp efteråt. Jag har känt mig ungefär så som jag känner mig när jag kommer hem efter en rolig resa, och sedan finner vardagen alldeles skrämmande grå och trist. Jag tror att jag är lite gladare nu då jag nyligen insåg att det kommer en helg snart igen (!) och att jag ska få grilla med mina fina vänner då (igen!!)

 

17.06.2014

Idag så totalstädade jag mitt rum. Igen. Trots att jag, efter att ha skrubbat och flyttat och slängt och fixat i timtal förra gången det begav sig, dyrt och heligt lovade mig själv att aldrig någonsin tillåta mig själv att ackumulera så mycket skräp igen. Men, det hände ju såklart. I ett försök att piffa upp denna förargliga städ- och tvättdag, så lyssnade jag på Real Estates nya skiva, tvångsgosade lite med Isabelles katt Frasse och åt god broccoli till lunch. Det hjälpte lite.

Efter middagen så skjutsade jag hem min lilla mormor till Brunflo, och gick sedan till Tora för att kolla på när hon och Milja panikvek kläder, precis som jag gjort några timmar tidigare. Skillnaden är att de inte försöker snygga till sina rum, utan att de ska cykla (!) till Berlin (!!) i övermorgon. Är vrålpeppad och lite ledsen på samma gång, då jag tycker att det är förfärligt coolt men samtidigt lite orättvist. Jag vill också ha tid och möjlighet att cykla till Berlin. Jag vill också ha tid och möjlighet att umgås med systrarna Morseth Edvinsson i juli, men en kan ju inte få allt här i världen.

Jag gick, hur som helst, hem ganska så tidigt. Jag har varit så himla trött idag, och lite nere. Vet inte om det beror på förkylningen som vägrar släppa taget, eller om att jag vägrar släppa taget om de negativa känslor som bott i mig ett tag. Under den minutlånga promenaden hem från Tora så insåg jag att jag glömt en viktig del utav rumstädningen min:

Att bädda sängen.

Att komma hem till en obäddad säng är väl ungefär det värsta som kan hända. Speciellt om en är lite trött, huvudvärkig och allmänt dyster. Eller om det är tidig, tidig söndagsmorgon och en egentligen inte ens orkar klä av sig. 

För någon månad sedan så skrattade jag och en vän åt hur himla jobbigt det är att göra saker när en är trött och full. Som att bädda sängar. Vi spädde på de jobbiga historierna med fiktiva berättelser, och försökte klura ut vad som verkligen skulle vara det absolut pinsammaste och/eller jobbigaste som skulle kunna hända en sån där tidig, tidig söndagsmorgon. Hon slängde ur sig något i stil med "Tänk om en skulle gå hem med någon och sen behöva göra något sånt där jobbigt ihop? Typ städa golvet eller något."

Jag gjorde faktiskt det en gång. I efterhand så är det ju så otroligt märkligt, kan jag tycka. Att be någon en egentligen inte känner så väl att bädda ens säng tillsammans med en. Och det kändes ju hur otroligt värdelöst som helst när jag, efter att ha smugit genom hallen så tyst som möjligt, såg högen av bara kuddar och täcken ovanpå sängen

Jag tror dock att desto längre en är, desto större chans har en att få till lakanet bra från första början. Så det var ju tur, att denne nattgäst uppfyllde längdkriteriet och underlättade bäddandet. Men jag minns egentligen inte riktigt hur resultatet blev. Och det är nog inte det viktigaste klockan 02.30 när en bara vill hångla lite (eller mycket) mer och sedan få vila lillkroppen sin en stund. 

Kontenta av detta blogginlägg: Jag borde sova. I mina frasiga, vita lakan. Och sluta skriva om en massa oväsentligheter.

 

 

after you, i don't know what i believe in. after you, hell should be easy/den grå vardagen

 

Note to self: res inte. Kommun känns sällan så grå som post öl, sol, parkhäng och hångel

— anna pc (@annatheresepc) 8 maj 2014

 

Såhär skrev jag imorse i min (mitt?) första tweet någonsin. Det är väl ungefär kontentan av det jag känner just nu.

Jag var ju, som skrivet i senaste inlägget, i London i helgen (jag lovar att detta är sista gången jag nämner detta i sociala medier nu) och umgicks med en handfull fantastiska människor. Jag har haft fyra så himla bra dagar på bortaplan, innehållandes en massa aktiviteter som jag finner trevliga och givande - frukostätning, kompiskramning, inhandling av billiga kläder (merparten går i rosa/blommigt? Vem har jag blivit?), öldrickande och intensivt dansande. 

Att redogöra dag för dag av en resa blir gärna väldigt tråkigt och ointressant (se ett exempel från 2009 HÄR där jag återgav en Medelhavskryssning på sämsta möjliga vis). Vi kan, kort och gott, säga att jag hade det otroligt fint samt att jag kände mig så lyckligt lottad då jag fick omge mig med levnadsglada, fina personer 96 timmar i sträck.

Det sista dygnet så var jag själv, och jag bodde då ett hostel (Clink78, tips tips) vid Kings Cross. Jag har aldrig förut bott "själv" på ett hostel, utan har alltid haft vänner runt mig. Men, inte denna gång. Efter en långdragen (de hade gratis wifi och billigt vin) middag på en pub i närheten så bestämde jag mig för att försöka skaffa lite vänner på hostelet, vilket jag också gjorde. Jag träffade tre australienska tjejer i badrummet som undrade om jag ville dricka öl med dom i källarbaren, vilket jag såklart ville. Jag hade en väldigt, väldigt trevlig kväll, innehållandes en massa aktiviteter som jag finner trevliga och givande - kompiskramning, öldrickande och intensivt dansande ingick där med. 

Det är bara något speciellt med hostels. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag älskar mest, men att som ensam resenär kunna ha en svinrolig kväll tillsammans med okända människor är så otroligt coolt. 

Att inte riktigt kunna förutspå vad som ska hända, då en egentligen inte har en säker punkt i tillvaron just då, förutom att en har en säng att sova i och en frukosttid att passa dagen därpå.

Då blir det gärna så att en pratar om, samt förfäras över, rasismens framfart i EU och försöker beskriva Sverigedemokraterna utan att enbart svära och spotta. Då blir det gärna så att en går ut och röker med en tjej som fullkomligt hatar röklukt, och därför sprejar ner samtliga rökare med panikinköpt deodorantsprej vare sig de vill det eller inte. Då blir det gärna så att en hänger runt i tysta korridorer med någon som för bara en timme sedan var "han med det fantastiska skägget", istället för att sova. Då blir det gärna så att en försover sig rejält dagen efter och måste kasta i sig frukosten, då en faktiskt har betalat för den.

Men, som alltid när jag återvänder hem till Östersund efter en semester, så kommer ångestklumpen i magen. Jag skulle nästan vilja sträcka mig så långt som att säga att jag får ren och skär panik av att sätta mig på tåget från Stockholm till Östersund.

 

sista kvällen i Budapest via skrapig mobilkamera

 

När jag kom hem från Budapest förra året så trodde jag att jag skulle dö. Jag grät mig till sömns varje kväll i en dryg vecka, och kunde när som helst under dagtid bryta ihop i tårar för att jag hatade faktumet att jag var hemma. Trots att jag hade studenten, sommaren och en utlandsflytt att se fram emot. Jag blir nästan lite rädd när jag tänker tillbaka på den tiden, post Budapest, alltså. Jag kände mig som en mänsklig vulkan som hela tiden hotade att explodera av ångest. 

Idag känner jag inte så, trots att jag kanske verkligen borde det, med tanke på att det inte alls finns sådär jättemånga roliga saker för mig att se fram emot just nu. Men snarare finns ett slags ambivalens. Jag är inte ledsen och arg över att vara hemma igen, men jag är inte heller glad. Jag ser inte fram emot någonting, trots att det snart är sommardags och att min älskade storasyster ska bo hos oss under merparten av sommaren. 

Jag känner mest: grått. Det är så grått, allt.

Igår kväll så låg jag i sängen, och kände mig så otroligt nedstämd. Trots att jag tillbringat kvällen med Matilda (via Skype) och Elin, och egentligen borde känna mig alldeles uppfylld av vänskapskärlek. Det gjorde jag också såklart, men det grå, den nästan läskigt grå vardagen, hängde över mig och tog över allt. 

Så kom jag att tänka på #rastlöstblod, där nu vem som vill får bidra med ord, rader eller hela verser, om en så vill, till Krunegårds kommande låt. Och jag tänkte "Fan, vad det är jag.". Jag fick ett slags uppenbarelse som nästan skrämde mig, eller åtminstone ruckade på min världsbild lite. Jag tänkte att rastlöst blod, det är ju precis vad som är i mig just nu. Alla mina känslor och planer och tankar och icke-tankar som ändrar form och skepnad innan jag ens hinner blinka. Att jag ena sekunden känner mig så fullständigt till freds med tanken på att börja plugga i höst, för att sedan få panik då jag inser att jag blir fast. Jag kan inte sticka iväg. Jag kan inte fly. Och just det: att inte kunna fly när det blir för mycket, för trångt och för varmt - det skrämmer mig något så otroligt. 

Så ja. Jag skrev iallafall följande under instagrambilden jag hashtaggade: 

 

"Kom hit, jag vill bort, försvinn. Jag vill hem, jag vill ut och vill jag in. Snälla, lämna glipor i din famn, så pass stora att jag kan fly när det blir för varmt."

 

Nu blev detta ett otroligt långt, och kanske lite förvirrat och förhastat, inlägg. Men, må så vara. 

Och, jag kanske bara borde förlika mig med tanken på att jag, just nu, är väldigt förvirrad och förhastad. Då är det åtminstone bra att ni vänner vet om det, kan jag tänka. Så att ni kan lägga in en extra broms, eller bara en extra kram, när jag vill bort. Fysiskt som psykiskt. Och, jag vet ju som om detta själv nu, i ännu större mån. Att det är normalt för mig, och säkert för tusentals andra människor, att känna psykisk livsklaustrofobi lite då och då. Och att det kanske inte alltid är det bästa att följa sin första impuls, trots allt snack om att alltid lita på magkänslan. Jag tänker att med rastlöst blod så kanske en får lite för många magkänslor lite för ofta. Så då får en tänka igenom saken några gånger till.

Jag är egentligen glad över att vara hemma. Det var därför jag flyttade hem från första början. 

Trots att saker just nu känns ganska så grå så vet jag ju att det kan ändras i ett ögonblick, och det är en tröst. 

Öl, sol, parkhäng och hångel är ju faktiskt saker som finns här hemma också, bara en letar lite mer noggrant. 

 

 

Veckans mest lästa artiklar

Recept: The Shack Burger Pimpa din blogg! Sätt guldkant på hösten
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://annatherese.devote.se