året 2014, del 2 - april, maj och juni

Dags för del 2 av min lilla årssummering. Trots att del 1 kanske inte blev sådär superbra ur ett summeringsperspektiv så fortsätter jag utifrån samma mall:

 

1. Månadens allra bästa grej?

2. Månadens allra värsta grej?

3. Månadens allra bästa selfie?

4. Månadens allra bästa printscreen? 

5. Månadens låt?

 

En måste ju vara konsekvent. Precis som när en skriver uppsats och väljer referenssystem. 

 

 

1. Aprils allra bästa grej.

Aprils bästa grej var nog att jag läste så väldigt mycket, och att jag alltid hade en bok liggandes i köket på jobbet. Den allra bästa boken jag läste heter "Vi är inte sådana som i slutet får varandra", och är skriven av Katarina Sandberg. Helt jävla briljant bok. Trodde att den skulle vara lite tonårstöntig, men den föll mig verkligen i smaken. En fin liten historia om kärlek både på förälskelse- och vänskapsnivå. Läs den, om ni inte gjort det. 

 

2. Aprils allra värsta grej. 

Det var nog att inse att en liten, liten kärlekshistoria jag trodde skulle bli den största någonsin inte skulle bli av. Jag blev hemskt besviken. Och arg över faktumet att jag ännu en gång investerat så mycket känslomässigt på ett teoretiskt plan, men att det sedan i praktiken inte fungerade. 

 

En sida jag älskade i boken "Här ligger jag och blöder" (OBS i övrigt ej så läsvärd bok) och världens sötaste, finaste hund.

 

3. Aprils allra bästa selfie.

Aprils allra bästa selfie togs i personalrummet på grundskolan där jag vikarierade lite under våren. Vill minnas att jag var otroligt nöjd den dagen, iförd ett par av mina bästa örhängen och en glittrig tröja jag inte längre har kvar.

 

4. Aprils allra bästa printscreen.

Bland mina bilder från april finns en massa roliga printscreens, faktiskt. Den som vinner är en liten sms-konversation mellan mig och Kajsa. Älskar att min telefon superlänge autocorrectade "öset/Öset" till "ÖSET". 

 

 

5. Aprils låt.

Jag lyssnade förfärligt mycket på Coldplays Magic i april. Fortfarande en mycket, mycket bra låt, tycker jag.

 

 

1. Majs allra bästa grej.

Den andra maj så flög jag tillbaka till staden som var min hemstad under några veckor år 2013 - London. Jag tillbringade fyra dagar i en utav mina absoluta favoritstäder, och gjorde en massa skoj med Martina och Karoline. Åt god mat. Drack vin. Köpte ganska så fina kläder. Men maj månads allra bästa grej var nog sista natten ändå, då jag bodde på ett hostel, utan kompisarna mina. Karoline hade redan åkt hem till Sverige, och Martina jobbade igen. Så då blev det så att jag hånglade upp en otroligt apsnygg australiensisk man i hostelbaren istället. Och i hostelkorridorerna. Och i ett duschrum. 

Dagen efter inträffade världens mesta sammanträffande någonsin. Jag lämnade hostelet supertidigt för att åka till Lloyds bank och stänga ner mitt konto jag haft hos dem under tiden jag bodde där. Efter det åkte jag till Victoria Bus Station (läs: världens största bus station), för att ta bussen till flygplatsen. Och mitt i folkvimlet, och mitt under min jakt efter min busshållplats, så stöter jag på Trev (läs: den otroligt apsnygga australiensiska mannen) igen. Så jäkla, jäkla märkligt. Vi kramades lite tafatt och önskade varandra lycka till med livet. 

 

2. Majs allra värsta grej.

Jag brände mig supermycket på stekbordet på jobbet en lördagseftermiddag, lyckligtvis inträffade det precis i sluttampen av en lunchrush som varat i två och en halv timme (!). Det gjorde så förskräckligt jäkla ont - så pass ont att jag dagen efter fick stanna hemma och tycka synd om mig själv istället för att jobba. 

 

 

3. Majs allra bästa selfie.

Majs allra bästa selfie togs i hissen i ett hyreshus någonstans på Frösön. Mina dåvarande, underbara chefer tyckte lite synd om mig för att jag fått så få pass under månaden, så de lät mig dela ut reklamblad med ordinarie timlön (<3 x 1000). 

Jag fick låna Fridas snygga hörlurar, kände mig alldeles utomordentligt cool och fixade dessutom boende i Stockholm under den lilla reklamutdelarpromenaden. Och just nu sitter jag i lillrummet jag rodde hem. Min älskade lilla källare.

 

4. Majs allra bästa printscreen.

Månadens bästa printscreen är garanterat snapchaten jag fick av Elin en dag. Helt från ingenstans. Så himla, himla kul. 

 

 

5. Majs låt.

Ends of the Earth av Lord Huron, alla gånger. Lyssnade på den vart jag än gick. Allra bäst passade den sig när jag promenerade/cyklade över Frösöbron tidiga morgnar eller sena kvällar. Eller kanske allra, allra bäst när jag åkte tåg till Stockholm den första maj. Himlen var så bedrövligt jävla vacker (precis som låten är) och mina förväntningar var skyhöga. 

 

 

1. Junis allra bästa grej.

Det börjar bli allt svårare att välja ut en enskild grej som månadens allra bästa, vilket i och för sig är hur bra som helst i sig. Min upplevda livskvalitet har stadigt gått uppåt under 2014, och det är jag så jäkla glad över. Nåväl. Jag vill detta till trots ändå säga att midsommarfirandet i Hannas stuga i Hara var det allra bästa. Det var kvällen som lade grunden för världhistoriens bästa sommar, med ett kompisgäng som jag tycker om så fantastiskt mycket. Vädret var inget att hänga i granen, men alltså allt annat. Vi kramades, dansade, en utav oss badade, lekte, åt och till sist skedades det på en soffa. Vilket i sig, just då, var fantastiskt pirrigt och mysigt. 

 

2. Junis allra värsta grej.

Som konstaterat ovan så var juni månaden då livet mitt började kännas så förfärligt mycket enklare, så mycket roligare och stundvis så mycket mer lätthanterligt än innan. Så det är egentligen svårt att hitta något som var det "allra värsta". För inget var så speciellt dåligt. Men, ingen månad passerar väl utan något som känns negativt. Så, om jag måste: Junis allra värsta grej var ett enormt myggbett på låret mitt. Jag är superkänslig vad gäller myggbett, så de 10-20 första varje sommar blir alltid så himla stora och jobbiga.

 

 

3. Junis allra bästa selfie.

Bilden är väl inte den charmigaste om vi ska tänka i snygghetsfaktor hos mig, men den får ändå stå som månadens bästa. Min älskade, älskade storasyster bodde hemma hos oss över sommaren, och det var så underbart att få tillbringa två hela månader med henne, istället för de få dagar i rad vi annars får ihop som mest. På bilden skickar vi kärlek till någon (minns ej vem?) via sms. 

 

4. Junis allra bästa printscreen.

Älskar.

 

 

5. Junis låt.

Juni var en fantastisk musikmånad. Både Real Estate och Markus Krunegård släppte nytt, och det med bravur. Men, månadens låt skulle jag nog ändå säga var Hoziers From Eden. Kunde inte för mitt liv sluta lyssna på den.

 

KLART SLUT PÅ DEL 2.

 

 

året 2014, del 1 - januari, februari och mars

Jag har tänkt nu ett tag att det skulle vara kul att göra en liten årssummering, men jag vet att om jag bara helt på måfå skulle försöka sammanfatta år 2014, månad för månad, så skulle det nog skena iväg ganska så rejält. Vips, så kommer klockan att vara typ 03.00, och så har jag inte ens hunnit med min födelsedag än (vilken infaller den trettonde januari, så ja, ni förstår vad jag menar).

Därför tänkte jag såhär: Fem punkter för varje månad, vissa med en liten längre motivering än de andra - och på så vis genereras en ganska så övergripande bild av månaden som helhet (de senaste två dagarna så har jag skrivit vetenskaplig uppsats och är nu tydligen hemskt fast i att formulera mig akademiskt korrekt, så det får ni nog ha lite överseende med fram tills den åttonde januari ungefär när uppsatsrackaren ska in). 

 

1. Månadens allra bästa grej?

2. Månadens allra värsta grej?

3. Månadens allra bästa selfie?

4. Månadens allra bästa printscreen? 

5. Månadens låt?

 

DÅ KÖR VI. Jag har till och med gjort fina små månadsnamnsbilder att ha. Allt för att inte behöva fokusera på uppsatsen min en endaste sekund till idag. Jag fick helt enkelt nog av att skriva osammanhängande, icke underbyggt nonsens förut idag. 

 

 

1. Januaris allra bästa grej.

Att jag fick jobb på Frösögrillen. För det första så var det ju hemskt välbehövligt, med tanke på min dåvarande penga- och sysslolöshet, men framför allt så var det ju alldeles fantastiskt att få bli en del utav världens mesta mysgäng. Trots att jag ibland klagade lite över stressen, svetten och syrebristen så var det verkligen januaris bästa grej. Att få sitta och spela yatzy med roliga kompisar, hinka i sig en massa kaffe och läsa bra böcker på arbetstid är ju inte så himla tokigt.

 

2. Januaris allra värsta grej.

Det här kanske låter hur banalt som helst (om jag skulle vara jättedjuplodande på varje "värsta"-fråga så skulle den här årssummeringen bli väldigt dyster och grå), men det kan mycket väl vara faktumet att min nytagna öronpiercing vägrade att läka. Jag hade superont, jag kunde knappt sova som folk och jag fick, på grund av detta, sitta och doppa örsnibben i en glöggkopp med saltlösning mest hela tiden. 

 

Alltså Östersund. Livets stad. Det jag älskar mest med denna bild är den komprimerade julgranen. Och all frost, förstås.

 

3. Januaris allra bästa selfie.

Tog tydligen ungefär noll bilder på mig själv i januari (jämfört med hur innehållet i kamerarullen ser ut nu för tiden, alltså), förutom backstage från Frösögrillen då för att skicka till vänner och familj ute i det fria. Fast ett gäng bilder togs ju. Typ som denna nedan, då. Tycker att jag fångar essensen av "vinterfrisk", om det nu skulle vara ett frekvent använt adjektiv.

 

4. Januaris allra bästa printscreen.

En mycket, mycket kort smskonversation mellan min lillebror (då nästan 12 år gammal) och mig. 

 

 

5. Januaris låt.

Cold Feet av Lost Lander, garanterat. Jag jobbade väldigt mycket i januari, och jag promenerade (!) till och från (!!) jobbet i ungefär tre kilometer enkel väg varenda gång. Cold Feet var alltid första låten jag valde att spela under promenaderna. 

 

 

 

1. Februaris allra bästa grej.

Jag inledde februari månad på besök hemma hos Linnea i Grimslöv, då det var där hon bodde då. Det var ett gäng helt fantastiska dagar (trots att jag missade Matildas elva sista dagar i Östersund, vilket var supertrist). När jag var där så insåg jag storheten i snapchat, och hur väldigt roligt det var (okej, är) att rita en massa på sina bilder. Så Grimslövsvistelsen + snapchat i kombination lägger sig nog på förstaplatsen vad gäller februaris höjdpunkter.

 

2. Februaris allra värsta grej.

Det var ganska mycket som var lite småtrist i februari. Att Matilda Sandström lämnade Sverige var garanterat en utav dom. Men nu när hela detta år har utspelat sig, såhär ur en retrospektiv synpunkt, så var det ju typ det bästa egentligen. För henne. För att hon har blivit så himla lycklig. 

Nåväl. Februaris allra sämsta grej var att jag var himla dum en kväll, och efteråt också, för den delen. Jag sårade nog en väldigt fin kille väldigt mycket.

 

Så om du läser detta: Förlåt. 

 

Snapchatmästerverk skapade utav Hanna Molin och undertecknad.

 

3. Februaris allra bästa selfie.

Även här ekar det ganska tomt vad gäller selfies, men de ökar åtminstone i antal för var månad iallafall. Vet inte riktigt vad jag ska göra med den analysen, men ändå. Det jag undrar mest över nu var hur jag kunde måla mina ögonbryn på det viset jag gjorde just då? Varför? Väljer istället en liten bild på mig och en, då, väldigt, väldigt liten Julian. Gud, vad jag älskar bebisar.

 

4. Februaris allra bästa printscreen. 

Tycker fortfarande att det är en kul bild. 

 

 

5. Februaris låt.

Du stör dig hårt på mig av Markus Krunegård, såklart! Lyssnade på den uppskattningsvis 40.000 miljarder gånger varje dag hela februari. 

 

 

1. Mars allra bästa grej.

Mars allra, allra bästa grej var garanterat överraskningsravet som anordnades för Hanna Molin och hennes 20-årsdag. Detta fantastiska födelsedagsbarn blev väldigt överraskad, och väldigt nöjd, och det är väl egentligen allt en kan begära? Det, plus en UV-lampa, en massa kul kompisar och självlysande pennor. Jag hade så himla kul den kvällen, och kände mig så himla fin i bollfrisyr, vippig lila kjol och superavslöjande tröja.

 

2. Mars allra värsta grej.

En helt sinnessjuk middagsrush på Frösögrillen, en kväll då jag jobbade helt ensam. Minns hur jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna konstant, för att det blev för stressigt, för mycket och för hemskt. Som tur var så var det väldigt snälla, förstående och tålmodiga kunder som stod i kön, och dessutom så tillkom en liten, liten comic relief. En liten, liten brand i brödgrillen. Nedan kan ni se hur det ser ut när en hamburgerbrödsbotten fastnar i en brödgrill och därmed snurrar runt flera varv i superhetta.

 

 

3. Mars allra bästa selfie.

Kallar den för "Mandolinen och jag". Jag var tvungen att bära barnsolglasögon varje morgon jag skar lök. Jag har ett förfärligt stort huvud, så det såg ju himla kul ut.

 

4. Mars allra bästa printscreen.

Min syster och hennes man skaffade katt i mars, vilket givetvis resulterade i att otroliga mängder kattbilder strömmade in i min telefon. "HAHAHHAAHAA" är i min mening en väldigt befogad reaktion när en får gulliga kattbilder skickade till sig.

 

 

5. Mars låt.

Vill minnas att jag var helt och hållet besatt av Linnea Henrikssons Halmstad. Tycker fortfarande att den är superfin.

 

KLART SLUT PÅ DEL 1. Såhär i efterhand så känns detta som en förfärligt undermålig summering. Ganska så väldigt ointressant, faktiskt. Vi kan konstatera att hypotesen "en ganska så övergripande bild av månaden som helhet genereras av att besvara dessa 5 små frågor" var falsk. Falsifierad. Men ändå. Vissa viktiga saker fick jag ju fram iallafall.

 

om min första tid på stockholms universitet (som svar till en liten kommentar):

Jag fick en liten kommentar här igår från en person som undrar lite hur jag upplever studentlivet här i Stockholm, och som vill ha en liten utläggning om hur allt är, mer eller mindre. Angående detta så känner jag såhär:
1. WOHOOOOOO! Jag fick en kommentar!
2. Absolut. Jag skriver supergärna lite (mycket) om hur jag tycker att det är, och hur det fungerar, att läsa vid Stockholms Universitet, då jag hade en helt otroligt jobbig och orolig inställning till det hela innan jag väl började.

 

Jag var supernervös under merparten av sommaren. Inte för att jag var orolig över mina gymnasiebetyg inte skulle räcka för att ta mig in på kulturvetarprogrammet (det treåriga program jag läser just nu) - jag var helt förbannat orolig över att inte få några vänner. Eller, orolig är kanske fel ord. Jag var helt och hållet inställd på att jag inte skulle få några vänner alls i min nya klass. "Eller, ja, vadå klass? Har en ens klasser på universitetet?". Även jag hade fått höra att Stockholms Universitet inte alls erbjöd några nollningar, några sittningar eller annat *skoj*, som så många andra får uppleva under början av sin högskoletid. Jag såg alltså framför mig att jag skulle vandra runt ensam på ett jättelikt campus hela dagarna, och se en massa kompisgäng glida förbi, skrattandes och titta på varandra kärleksfullt.

Men, det var ju ungefär så fel som det kunde bli. För nu står jag här, drygt tre månader senare, och tycker att mitt nuvarande liv, mitt lilla studentliv, är helt underbart. Nu i efterhand vill jag nästan resa tillbaka till juni, juli och augusti och lugna mitt dåvarande jag. Så jäkla dumt att gå och intala sig själv något som inte har någon som helst sanningsbas. 

Visst är det läskigt att flytta till en ny stad helt själv. Jag hade ju, i och för sig, redan några väldigt viktiga personer som bodde här nere, men eftersom att en liksom ska slå rot i en ny stad för, förhoppningsvis, ett bra antal år framöver, så vill en ju skaffa fler vänner. Det skulle ju inte fungera om jag hängde runt Linneas hals vareviga dag, eller om jag bosatt mig i Erikas eller Elins soffa. 

Min första dag var en så kallad introduktionsdag, där vi blivande kulturvetare fick en föreläsningssal och en tid att hålla oss till. 
Jag råkade givetvis vara där ungefär 30 minuter för tidigt, och låtsades vara jätteinne i min telefon för att slippa mingla med alla andra innan. Många av de andra stod dessutom också och fipplade med sina mobiler och undvek kallprat, så jag kände att det var okej att göra så själv också. En behöver verkligen inte vara världens mest utåtriktade person, eller ens sitt mest utåtriktade jag, under de första dagarna. Det är helt okej att ligga lite lågt. Jag satt iallafall bredvid en tjej vid namn Emma under introduktionsdagen, och vi satt alltid bredvid under de första föreläsningarna, för att det kändes tryggt. Men, eftersom så började vi hoppa runt i olika konstellationer i föreläsningsalarna, för att en har hittat en massa fler personer som en passar väldigt bra överens med. Det gör ju såklart jag och Emma också, idag har vi till exempel pratat i telefon två gånger redan, för att diskutera lite uppsatsskrivande.  

 

Septemberfrukost i lillrummet mitt. När det fortfarande var ljust på morgnarna, det vill säga. 

 

Precis som kommentarsförfattaren fått för sig så är det inga nollningar på Stockholms Universitet. Men, jag anser inte att en nollning skulle ha varit nödvändig - trots att det lyfts fram som "tiden då en lär känna de andra" och "då en får vänner", men vänner, det får en faktiskt ändå. Det kanske tycks lite skrämmande att klasserna är så himla stora (givetvis beroende på vad en läser), i min klass är vi till exempel runt 90 stycken. Men, bara genom att sätta sig i samma föreläsningssal flera gånger i veckan, och slungas ut på kafferaster samtidigt, så börjar en känna sig bekväm med de som är där. Och, en dag i veckan ungefär sen programstarten så har vi haft seminarium, där vi då är indelade i fyra mindre grupper. Och inom dessa små grupper: ännu fler lillgrupper = maximerad lära känna-faktor. 

Första seminarietillfället var iallafall supernervöst för mig. Men efter en (obligatorisk) kort presentation av mig själv och min bakgrund (och efter att ha fått motta lita skratt efter meningen "Jag har jobbat på Sibylla 19 månader av mitt liv"), så kändes det redan mer bekvämt. För där fanns en massa vänliga ansikten som sa att de också var intresserade av genusvetenskap, och av konst, och av film, och av allt annat kulturbetingat nice här i världen. För det är ju det som är det allra bästa - när en börjar plugga på universitet så omges en plötsligt av en massa människor som är intresserade av samma saker som en fall, till den graden att de faktiskt självvalt lägger ner tid och pengar på att få lära sig mer om det.

 

Min minigrupp (grupp B) inom seminariegruppen (grupp 1), som nu är uppluckrad pga nya grupper under uppsatsskrivningen (R.I.P, grupp B), bestod utav en superklipsk, svinrolig filmvetare vid namn Lotten, världens gosigaste litteraturvetare som heter Sara och en otroligt godhjärtad, snabbtänkt och kul konstvetare - Frej. Det var rena rama fröjden att gå till seminarierna varje vecka, bara för att jag visste att jag skulle få sitta och prata med dom i någon timme. Och alla de andra också, för den delen. Gioia och Sofia, som jag ska läsa genusvetenskap med i vår, vilket jag är så taggad inför att jag dör en smula varje gång jag tänker på det. Robin, som har världens härligaste skratt. Linn, som låter mig sova på hennes extrasäng när jag inte orkar åka hem till Tyresö tidiga torsdagsmorgnar. Oskar, som är asbra på biljard och därmed lyfter vår biljardduo till oanade höjder. Paulina som också älskar surströmming och alltid har coola sneakers. Johan, som är så himla, himla rolig. 

Skulle jag nämna alla i hela klassen som det är en fröjd att få sitta och prata med, så skulle detta blogginlägg kunna fortsätta i all evinnerlighet. Kort och gott så kan jag säga att: jag har fått kompisar. En får kompisar på universitetet. Fantastiska sådana, till och med. 

 

Världens vackraste stad + världsbästa mamma på besök.

 

Sen är det ju så att en blir tightare med sina kurskamrater genom att våga umgås med dem - genom att faktiskt våga skriva till klassen på facebook (vi har en facebookgrupp där vi skriver om allt från eventtips och öllängtan till tentaångest och föreläsningsfrågor) och fråga om det inte vore läge för en onsdagsöl? Och, att om någon annan frågar, våga säga ja och traska dit "ensam", trots att en ännu inte känner de andra. Jag var helt otroligt superskakig när jag mötte upp en del av klassen för första gången på Södra Teatern i höstas, och var rädd att dricka för mycket, eller för lite, eller för snabbt, eller för långsamt.

Men det löser sig. Det ordnar sig verkligen. Och om en skulle känna att det kanske inte klickade alls med en person i klassen, vilket faktiskt kan vara en möjlighet, så finns det ju 89 andra personer att prata med. (OBS klasskamrater som läser detta - skriver rent objektivt om detta, syftar ej på någon av er).

 

Men, för att gå tillbaka till SU:s påstådda brist på nollningar och klassiska studentlivsaktiviteter: det finns en massa skoj att ta del utav! Det finns exempelvis ett gäng studentpubar på Stockholms Universitets campus, och den som hör humaniora-ämnena till heter Gula Villan, och där huserar även humanistiska föreningen, vilken är gratis att vara med i om en läser just humaniora. Där är det onsdagspub varje vecka, med öl för 25 kronor (!) och mysiga människor. Och ibland anordnas även lite finare tillställningar på Gula Villan, exempelvis en nykomlingssittning som jag var på i slutet av september. För en ganska blygsam kuvertkostnad fick jag trerättersmiddag, lite vin, snaps och öl och dessutom skojiga bordskamrater från andra program och kurser på universitetet.

Så visst förekommer det sittningar, ölkvällar och annat halabaloo på SU. Men det finns även dagar där det inte finns en endaste föreläsning eller seminarium schemalagt, och då gäller det att själv fylla den dagen med något som känns värt. Läsa kurslitteratur brukar vara det nödvändigaste, medan en kaffe med en klasskompis kanske känns lite roligare. 

 

Jag när jag var dödssjuk för några veckor sedan, hehe

 

NÅVÄL. För att avrunda detta monstruösa (!!) inlägg, och nu skriver jag direkt till dig som skrev kommentaren:

 

1. Jag rekommenderar dig verkligen att börja plugga vid Stockholms Universitet! Det är ett stort, fint campus och jag har bara haft toppenföreläsare än så länge. 
2. Det är verkligen inte så att alla är från Stockholm. Tror att vi i min klass tillsammans täcker nästan hela Sverige (från Piteå till Karlskrona). 

3. Det är lätt att hitta kompisar, och en behöver inte vara världens supersnackare för att skaffa vänner. De människor som kommer att finnas i föreläsningssalen där du är kommer att ha liknande intressen som dig. 

4. Om det inte går supersnabbt med vänner - ha tålamod. Och, det är okej att inte våga gå på kaffedejter direkt.

(och till er alla:)

5. Förlåt för att detta inlägg blev världens längsta.

 

min julelista 2014



En mycket bra julgran nere på Skeppsbron. Älskar Skeppsbron. Älskar julgranar. Älskar Stockholm i december.

Idag (egentligen ett gäng dagar för sent) så började jag med att komponera årets julmusiklista. För tre år sen så insåg jag storheten i att lyssna på julmusik som ej är signerad Carola eller Christer Sjögren (no offense, Carola och Chrille), och har sedan dess, varje sen november/tidig december begett mig ut på jakt efter ny, kul och julig musik. Här följer ett gäng favoriter som fortfarande hänger med i "min julelista 2014":

1. Last Christmas - Indiekören.
Motivering: mysig trumpet, superfina gossestämmor och melankolisk text.

2. Come Home - Serenades.
Motivering: Markus Krunegård! Hallå! Sen såklart plus för fin text och mycket julfeeling.

3. Christmas Lights - Coldplay
Motivering: kan inte för mitt liv begripa varför denna låt berör mig så otroligt mycket, men det gör den. Älskar dessutom taktbytet mot slutet av låten.

4. That Was the Worst Christmas Ever - Sufjan Stevens
Motivering: för att jag inte får nog av deras mysiga gitarrer, fantastiska stämmor och supermelankoliska sound. Älskar Sufjan Stevens så.

5. I Like Christmas (But I Can't Stand the Cold) - Tangarine
Motivering: för att den är så otroligt svängig!

Och sen har vi årets (hittills, är nämligen inte helt nöjd med listan min än) främsta tillskott:

O Holy Night (A Cappella) - N'sync
Motivering: överflödig. Hur kan en inte älska ett gäng popkillar som sjunger en klassisk julelåt? Vill nog helst av allt i hela världen att allt ska vara boyband, jämt.

Nu är det tydligen så att det inte går, eller bara så att det är supersvårt att länka snyggt från telefonen, så här följer bara länken till min spotifylista rakt av, hoppas att den fungerar:

http://open.spotify.com/user/annatherese/playlist/58zrEX5nn0WfadyXDxlouy

 

05.12.2014

Så var det plötsligt december, och jäklar i mig vad denna månad har börjat bra. Den första december kom Mirella och Erik hit till storstan, och tillsammans med Olle, Linus, Frida och Johanna så spenderade vi två dagar tillsammans, vilket var 100 procent asnice. Vi ägnade oss åt: Tacos, tv-spel, hamburgare, julmusik, pasta, öl, kaffe, 2048-spelet och dödskyliga promenader genom ett blåsigt Stockholm. På tisdagskvällen vinkade jag hejdå till Mirre och Erik för nästkommande tre månader, då de satte sig på ett plan med slutdestination Bangkok på onsdagsmorgonen.
På onsdagsmorgonen satte jag mig i hörsal F11 för att skriva min första salstentamen någonsin. Ämnet var vetenskapsteori och argumentationsanalys, och det gick väldigt, väldigt bra. Skulle jag tro. En kan ju aldrig veta helt säkert.
Min onsdagskväll började hemma hos Linn och Filip med vin, ett gäng mysiga klasskompisar och pekleken. Efter ett par timmar promenerade vi vidare, mot Sara och Hornstull. Sara, min eminenta klasskompis, fyllde nämligen 28 år vid tolvslaget. Efter att hela baren sjungit med i en väldigt alkoholkantad "ja, må hon leva" så promenerade en liten del av vårt lilla gäng vidare för att spela biljard fram tills klockan slog 03.00. Torsdagen bjöd på huvudvärk, stora coca cola-behov, fniss med Sara och Rebecka under föreläsningen och på kvällen: en öl och en fantastisk teaterföreställning. Min ingifta syster Emma är nämligen just nu med pch sätter upp "Järnbörd" på Teater Alma. Så förfärligt, äckligt, jävla bra, och samtidigt var handlingen så obehaglig att jag ville hålla för öronen ibland.
Och denna lilla fredag har inte varit så himla tokig heller. Jag har fastställt ett ämne att skriva om i min A-uppsats. Jag har haft stora problem med att formulera en vettig frågeställning pga blev så lyrisk över min snygga uppsatsrubrik att jag inte kunde tänka mer. Jag åt en god glass till middag. Jag hängde med världens bästa Elin (som numera har världens bästa tatuering på låret). Lisa Ajax vann Idol. Så himla fint.
Nu ska jag sluta upp med att skriva denna svintrista dagsredovisning. Imorgon kanske jag skriver något av värde. Och, imorgon har jag äntligen tid att träna. Så det ska bli kul. Och på söndag ska jag på middag hos min lilla Stockholmsfamilj. LIVET.



 

it's alright now, i don't wanna wait

Det går inte så himla bra det här med att blogga lite kontinuerligt. Det är så fantastiskt svårt, tycker jag. Kanske har det att göra med något slags prestationsångest - att jag vill skriva "bra" saker, som låter genomtänkta och välformulerade. Eller så har det mer att göra med faktumet att jag är en ganska så lat person som inte riktigt orkar skriva. Eller så har jag faktiskt bara glömt bort det helt och hållet. Förmodligen är det en kombination av alla tre ovanstående saker.

De senaste dagarna har iallafall gått i vänskapens tecken. Och min pappas. Min älskade pappa kom nämligen ner till Stockholm i fredags för att:

1. Bulla upp med dubbeltravtittning i mitt rum.

2. Äta god pasta och dricka gott rödvin med mig på restaurang.

3. Kolla på Gone Girl på bio, också det i sällskap av mig.

4. Lägga sin frukostmacka direkt på bordsskivan istället för assietten jag ställt fram.

5. Äta godis och prata om bakfyllor.

 

En travsurfande far

 

Sammanfattat så var det alltså fantastiska timmar som jag spenderade med min far. Han är en sådan fin, mysig och stundtals helt sjukt skräpackumulerande människa. Nåväl. På lördagen så mötte jag upp Johanna, Frida och Anna (Östersundsbesök!!) för att äta lite undermålig middag och dricka ett par öl innan kvällens (och nu i efterhand konstaterat - förmodligen årets) happening: Bombay Bicycle Club på Fryshuset. Där mötte vi upp tre till mysiga tjejer, och avnjöt sedan en fantastisk jävla konsert. Herre min gud vad fint det var. De var så otroligt samspelta, ljudet var förvånansvärt bra och scenkonsten (hur ska jag uttrycka det? De rörliga bilderna/filmerna som spelades upp på väggen bakom dem syftar jag iallafall på) var rent utsagt fenomenal. Så - 10/10 ger jag Bombay. 
Och 10/10 ger jag hela den kvällen. Eller, hela helgen får faktiskt det betyget. 

 

En konsertpeppad Frida


Söndagsförmiddagen spenderade jag med min lille pappa. Jag mötte upp honom på hotellet där han bott under lördagsnatten, och tillsammans åt vi ungefär hundra kilo hotellfrukost, som till min stora förtjusning erbjöd en massa olika veganska mjölk- och yoghurtalternativ som jag inte riktigt haft råd att prova på än. Jag åt exotisk frukt-havregurt med russin, kokos, linfrön, solroskärnor och bran flakes, grovt surdegsbröd med en massa schyssta pålägg, ett perfekt kokt ägg, färsk ananas och en svinigt god vetelängd (med hallon, choklad, glasyr OCH sån här supergod wienerbrödsfyllning). Till det drack jag för första gången i mitt liv Oatlys chokladhavredryck (har inte kunnat sluta tänka på den än, ska absolut investera i en förpackning imorgon när det är CSN-dags) och en kopp svart, starkt kaffe. Och dagen fortsatte sedan med eminent mat, då jag efter frukosten mötte upp Linnea, vilken jag inte hade träffat på en hel vecka. Vi köpte chips, läsk och choklad till lunch, och tillbringade resten av dagen i mitt lilla rum. Kollade på ett par filmer. Kollade på Så Mycket Bättre. Åt lite skumma nudlar med en massa medföljande kryddor och små såser. Kollade på How I Met Your Mother. Och sen, det bästa: vi spelade och sjöng tillsammans på allvar för första gången på väldigt, väldigt länge. 

 

En havltaskig bild på en helbra spelning

 

Jag har sedan ett tag, jag vet inte hur länge egentligen, varit i ett slags självförtroendesvacka vad gäller mitt musicerande överlag. Varje gång jag har satt mig ner för att spela och sjunga här hemma på sistone så har det slutat med att jag lagt gitarren åt sidan nästan direkt. Mina mindervärdeskomplex har spridit sig till den aktivitet jag alltid känt mig relativt säker i - att spela och sjunga. Faktumet att jag inte är någon mästergitarrist har jag förlikat med för länge, länge sedan - men vad gäller sången så har jag nästan alltid känt att den suttit där den ska. Att jag kanske inte kan ta de allra högsta tonerna, men att de toner jag tar faktiskt låter bra. Allt det har kullkastats på senaste, och jag har fått panik av att höra min egen sångröst, och börjat ifrågasätta huruvida jag någonsin egentligen låtit okej. 

Men, söndagskvällen ändrade på det. Jag sjöng ut, och tog i, för första gången på länge - och är det något jag älskar så är det att sjunga och spela med Linnea. Denna fantastiska människa som jag har äran att kalla min ingifta syster och bästa vän. Tanken har varit att vi aktivt, kontinuerligt och seriöst ska skriva musik tillsammans, nu när vi äntligen bor i samma stad. Och efter den här kvällen så känns det äntligen möjligt igen. 

 

Okej - vi avslutar härmed detta megalånga inlägg med en kort redogörelse för denna måndag. Denna fattiga, fattiga dag - likt många andra "tjugofjärde någonting" i livet. Jag har haft en fantastiskt bra dag på universitetet med en blivande litteraturvetare och två blivande genusvetenskapspolare.

Men, väl hemma i Trollbäcken så läste jag ett blogginlägg som fick det att snörpa ihop något otroligt i hjärtat, om det faktiskt var så att det var mig det figurerade lite kring. Vilket tidsmässigt bör vara korrekt. Som tur är så kunde jag snabbt skriva av mig till en liten grupp världsbra personer. Så, tack, livet, för att jag har fått omge mig med så smarta, fina och bra människor idag. Och för att jag faktiskt får göra det varenda jäkla dag. Dessutom blev jag mer än godkänd på min andra hemtenta.

Imorgon är det dags för lite bodybalance, följt av ett seminarium med världens bästa seminariegrupp och, efter det, lunchdejt + lite småshopping och födelsedagspresentsinhandling med Rebecka, Sara och Malin. Åh, vilken pangtisdag.

Klart slut.

 

18.11.2014

Hallå allihopa. Jag är vid liv!
Föregående vecka vill jag minnas som en rätt så bra sådan. Anledningen till att jag skriver "minnas" är för att jag ärligt talat inte riktigt minns vad jag gjorde exakt hela tiden alla dagar, men vid ett slags överslagsräkning skulle nog slutresultatet peka på tummen upp-sidan av det hela. Trots att jag bara tränade en dag. På onsdagen drack jag öl med Linnea och Ola. På torsdagen firade jag Mariannes 47årsdag med en helt fantastisk middag och kväll överlag. På fredagen var jag på fest med ett gäng mysiga klassisar hos Malin. På lördagen låg jag i sängen nästan exakt hela dagen och började kolla på American Horror Story. På söndagen läste jag om vetenskapliga förklaringar och deppade, fram tills dess att jag åkte till Linnea för att äta thaimat och prata om småliven våra. Småliv som i "små liv", inte "barn". Än har vi inga barn.

Idag, tisdag, vankas det seminarium. Jag har förberett mig med nytvättat hår, en termos starkt, svart kaffe och Bombay Bicycle Club offlinesynkade i telefonen min. På lördag är det nämligen dags för att se detta magnifika band tillsammans med ett gäng gosevänner. Men först kommer en fredag (tack Gud för att det alltid kommer en fredag), och då får jag besök av min lille far. Vi ska äta pasta, gå på bio och strosa runt i storstan. Livet!

P.S angående bilden så kan det eventuellt vara så att jag använde lite av mina sparpengar för att köpa The Sims 4 i söndags D.S



 

08.11.2014





Bild 1: Fixad för galej och skeptisk över min nya hårfärg.

Bild 2: Världshistoriens absolut sämsta slogan. "Less intense, zero alcohol" = trist.

Övriga tankar: Vita Bergens EP är fantastisk. I synnerhet låten "Curtains". Lyssna på den!

 

Veckans mest lästa artiklar

Kärlek med ForniMåndagskollenDevotes julpanel
En gratis blogg fr�n Devote.se. Starta en blogg du ocks�.  http://annatherese.devote.se