18.11.2014

Hallå allihopa. Jag är vid liv!
Föregående vecka vill jag minnas som en rätt så bra sådan. Anledningen till att jag skriver "minnas" är för att jag ärligt talat inte riktigt minns vad jag gjorde exakt hela tiden alla dagar, men vid ett slags överslagsräkning skulle nog slutresultatet peka på tummen upp-sidan av det hela. Trots att jag bara tränade en dag. På onsdagen drack jag öl med Linnea och Ola. På torsdagen firade jag Mariannes 47årsdag med en helt fantastisk middag och kväll överlag. På fredagen var jag på fest med ett gäng mysiga klassisar hos Malin. På lördagen låg jag i sängen nästan exakt hela dagen och började kolla på American Horror Story. På söndagen läste jag om vetenskapliga förklaringar och deppade, fram tills dess att jag åkte till Linnea för att äta thaimat och prata om småliven våra. Småliv som i "små liv", inte "barn". Än har vi inga barn.

Idag, tisdag, vankas det seminarium. Jag har förberett mig med nytvättat hår, en termos starkt, svart kaffe och Bombay Bicycle Club offlinesynkade i telefonen min. På lördag är det nämligen dags för att se detta magnifika band tillsammans med ett gäng gosevänner. Men först kommer en fredag (tack Gud för att det alltid kommer en fredag), och då får jag besök av min lille far. Vi ska äta pasta, gå på bio och strosa runt i storstan. Livet!

P.S angående bilden så kan det eventuellt vara så att jag använde lite av mina sparpengar för att köpa The Sims 4 i söndags D.S



 

08.11.2014





Bild 1: Fixad för galej och skeptisk över min nya hårfärg.

Bild 2: Världshistoriens absolut sämsta slogan. "Less intense, zero alcohol" = trist.

Övriga tankar: Vita Bergens EP är fantastisk. I synnerhet låten "Curtains". Lyssna på den!

 

i know, and you know, you'll never stay, i'll never go

Alltså. Åh. Livet just nu är rätt så fantastiskt, och på samma gång så förfärligt vardagligt slentrianmässigt. Fast, det kanske är det som gör det så himla fint? Att jag faktiskt har en faktisk vardag i en stad som jag aldrig kunnat föreställa mig skulle bli min en dag. Min lilla, stora stad. Inte för att jag utforskar den så väldigt mycket, än. Tänker att det får hända om ett tag när jag, förhoppningsvis, har lite mer tid och lite mer drivkraft att ta mig ifrån mina vanliga ställen (läs: mitt rum, Erikas lägenhet, universitetet, Linnea och Mariannes lilla boning och Hemköp i Trollbäcken). 

 


Min torsdag började klockan 07.00, och jag låg kvar i sängen och mysläste lite i twitterflödet mitt, tills dess att jag insåg att jag hade en busstid att passa. 07.20. Så, jag slängde på mig mina mediokra, och rätt så illasittande, träningskläder och åkte iväg mot Magnus Ladulåsgatan. Efter att, med en överraskande bitchighet i rösten, ha dirigerat ett par stackars småtjejer till att gå längre in i tunnelbanevagnen så att även jag kunde få åka med, så anlände jag till gymmet. Jag tränade asdåligt och på tok för lågintensivt i 40 minuter, och åkte sedan hem igen med en gravt försenad buss (</3), då det snöade på riktigt för första gången denna höst här i Stockholm. Duschade medan jag bryggde kaffe. Åt havregrynsgröt med äppelmos (<3) till frukost. Sminkade mig ganska snyggt. Pratade med min eminenta storasyster. Mötte upp världens bästa Elin vid Odenplan för att äta sushilunch. Klumpade ihop mina rätt så snyggt målade ögonfransar med hjälp av all blötsnö. Impulsshoppade på Topshop trots pengabrist. Tröstdrack undermåligt, dyrt kaffe för att dämpa min lilla shoppingångest. Vinkade hejdå till Elin vid Slussen och åkte hem igen. Tog skamlöst många selfies iförd mitt nya halsband. Åt havregrynsgröt med äppelmos till middag. 
Och nu sitter jag här. Det finns så förfärligt mycket jag vill skriva om, men jag kan inte riktigt sätta ord på det. Eller jo, det kan jag väl egentligen, men om jag skulle skriva ner exakt allt så skulle detta, för det första, bli världshistoriens längsta blogginlägg, och, för det andra, världhistoriens spretigaste blogginlägg. Försök själv att pussla ihop vardagslunk, självbildsproblem, shopping, framtidstankar och nostalgiskt tillbakablickande i samma inlägg. Inte så himla lätt. 

 

Avslutar istället denna punktlista till dagsåtergivelse med en bild på klänningen och kjolen jag köpte för sammanlagt 300 (!) kronor idag. Jag tänker ha på mig något av det nästa gång det vankas galej, vilket blir nästa helg. Ämnar nämligen stanna hemma i helgen för att 1. spara pengar och 2. spara lever. Imorgon får jag dock sällskap av Elin. Världens bästa Elin. 

 

03.11.2014

Så var dessa tio dagar av ägighet över, och såhär i efterhand är jag villig att erkänna att inte exakt alla tio utav dessa blev så himla perfekta. Tentan kändes stundtals jättesvår, trots att jag var så otroligt taggad till en början. Jag var inte alls så himla nöjd när jag skickade in den i onsdags, men jag sa, precis som vid förra inlämningen, att det får bära eller brista. Förhoppningsvis bär det, för i november när julafton känns lite väl långt borta och en vandrar hem i kolsvärta och duggregn så behövs varenda liten ljusglimt en kan hitta. Exempelvis en godkänd hemtenta. 
Men, Östersundsvistelsen var allt bra fin. Torsdagen var helt fantastisk, trots besvikelsen över att de bytt ut tomaten i salladen på tings mot vitkål och morötter. Så otroligt mysigt bara, att få sitta på favoritfiket sitt med finaste kompisarna och bara vara. Och att sen få spendera en kväll med pappa, farmor och farfar i huset i Odensala där jag ätit åtskilliga torsdagsmiddagar genom åren. Och ännu lite senare få äta en andra efterrätt för kvällen, tillagad av världens mest omtänksamma lillasyster:

 

 

Och fredagen sen - en minst lika svinbra dag. Bilkörning, födelsedagstårta hemma hos Tora med tillhörande födelsedagsmamma, The Sims 4-spelande med Alma, förfest hos Johanna, en jakt efter lä på Marités terass och till sist: gos med en mycket söt långhårig katt.
Men lördagen. En ren och skär pina från morgon till kväll. Först trodde jag att det var en gammal hederlig bakfylla, men i och med att jag inte mådde det minsta bättre trots att timmarna gick (som konstaterat på tåget igår: det bästa med att vara bakis är ju att det bara går uppåt), så misstänkte jag något annat slags sjukdom. Typ döden. Trots detta åkte jag iväg på förfest i Annas garage, men insåg efter ett par sippar vin och ett par gruppbilder att det inte skulle bli någon Oscars-kväll för mig. Så jag åkte hem. 20.00 låg jag nedbäddad i soffan med hund, filt och feber - och så mycket roligare än så blev inte min lördagskväll. Till mitt förtret.
Söndagen blev dock betydligt mer angenäm, då det bjöds på storfrukost med alla överdådiga tillbehör jag aldrig har råd att köpa hem själv, en Sibyllla-lunch med gänget, släktfödelsedagsfika och slutligen en rolig tågresa med halvroliga lekar och helroliga vänner. Så det var ju åtminstone bra.  
En ska väl inte gråta över spilld fest. En ska däremot gråta över brist på ork när en ens lilla källarbostad ser ut som sju svåra år. Och när ens bananer har blivit alldeles på tok för övermogna. Och när ens äppelmosburk på närmare ett kilo måste ätas upp på tre dagar och en får panik och inte riktigt förstår hur en ska klara av det. Och när en känner ett starkt behov av att gå och lägga sig klockan 18.30 en måndagskväll. Okej, jag har inte gråtit fysiska, riktiga tårar över detta. Men, det känns lite tungt att sitta här i källaren just nu. Jag skulle väl inte direkt ha velat stanna i Östersund heller, förvisso - jag bor ju inte där längre. Och det känns. Men, livet i största allmänhet känns lite grått den här måndagen. Det är november. Det är blött och grått. Jag är ensam. Jag orkar inte packa upp min väska. Jag orkar inte dammsuga upp alla höstlöv som ligger utspridda på mina tio kvadratmeter. Jag orkar inte diska kvällens disk. Jag orkar bara inte idag. 
Förhoppningsvis återvänder orken imorgon. Och förhoppningsvis återfinner sig peppen att läsa all kurslitteratur i god tid, som under första delkursen. Särskilt eftersom att kursen vi påbörjade idag kommer att utmynna i en salstenta den tredje december, vilket skulle ha varit världshistoriens sämsta dag om det inte vore för det att min allra käraste, finaste, skojigaste och bästa Mirella bor hos mig mellan den första och den tredje december. Så, nu slutar jag tänka på stundande tentor och tänker istället på allt skoj som ska hända. Typ Paradise Hotel som börjar om bara en liten stund. Typ middag med Erika imorgon. Typ häng med Elin på onsdag. Typ fest med klassisar nästa helg. Typ Bombay Bicycle Club med mysiga kompisar ännu nästa helg. Typ faktumet att jag har en anledning att verkligen vräka i mig äppelmos under nästkommande tre dagar innan det blir dåligt. Fast ska ändå googla och kolla upp om en kan frysa in äppelmos. Känns ju jävligt värt om det skulle fungera. De googlingar som förmodligen är mest förekommande i min lilltelefon skulle jag tro är "frysa in x", där då x står för allt från nudlar till frukt.

Om det skulle fungera skulle jag ha isglass, kantareller, äppelmos, övermogna bananer, en falukorv och typ tre hallon i mitt lilla frysfack. En härlig liten kompott. 

 

27.10.2014

I fredags påbörjade jag tydligen något jag nu väljer att kalla "tio dagar av ägighet". Tre utav dem har redan passerat, och jäklar vilken fin liten helg det här blev - trots att jag förväntade mig en ytterst tråkig, ensam och torr helg i lillkällaren min.
Min fredag började med liten sovmorgon, en god frukost med nya frukostflingor och starkt, nybryggt kaffe - i väntan på att klockan skulle slå tolv. Klockan tolv lades nämligen min andra hemtenta någonsin ut, och den visade sig vara ungefär hur intressant och kul som helst. Den krävde nämligen att jag skulle kolla på film, och ur listan på fyra filmer så valde jag "Juno", vilken jag inte har sett sedan den kom ut ungefär, nere i min barndomsbästis Joruns källare.
Men, nu såg jag den i min egen källare. Och började analysera. Och jäklar vad spännande det är att tvingas tänka utanför ramarna, och plötsligt se marxism, makt och hegemoni i något som tidigare bara var en mysig och lättsam film.
Nåväl. På kvällen så mötte jag upp Linnea. Vi åt i, numera, sedvanlig ordning mackor till middag, kollade på idol och spelade gitarr. När Linnea var påväg till jobbet sitt morgonen därpå så sa hon, lite på skämt, "Åh, kan inte du vara här när jag kommer hem också?". "Haha, jo, det kan jag ju faktiskt?" svarade jag. Livet som fri student, va. Vid tio på lördagsförmiddagen befann jag mig på gymmet (!? Något jag aldrig i hela mitt liv trodde skulle hända), och svettades en liten stund. Efteråt pratade jag med gulliga kvinnor i omklädningsrummet, och trots att vi inte sa så mycket eller ens pratade om väsentliga saker så ropade dom "Hejdå! Vi ses!" när de gick.
Efter min lilla gymvisit så satte jag mig på ett café för att jobba lite på hemtentan min, och även äta världens sämsta getostsallad. Sen handlade jag lite mat och åkte hem till mitt andra Stockholmshem igen, den lilla vitmålade tvåan i Hammarbyhöjden där jag sover minst ett par kvällar i veckan. Kvällen fylldes av hembakat vitlöksbröd (helt ok gott) och popcorn (helt otroligt gott).
Och söndagen! Vilken festdag. Den bjöd på spontanhäng med Johanna, och sedan även Frida, Olle och Linus. Det blev en dag av Östersundshäng i Stockholm med kaffe, laxpaj, trånande efter matchande kjol + tröja-set på Monki och godisätande. Mycket, mycket fint.
Detta är ett förfärligt långt utdraget inlägg, men jag är bara så lyrisk över att en helg kan vara så mysig. Nåväl, kortfattat schema över återstoden av dessa tio dagar av ägighet:
Idag: plugg med mina mysiga klassisar Sara och Rebecka plus träning och hemgjord pizza med Erika.
Imorgon: plugg med ovanstående goseklasskompisar plus familjemiddag (ja, jag räknar mig själv till Johannesson-familjen) hos Emma och Jesper.
Onsdag: en sista dag av tentaplugg och sedan öl med min lilla, fina seminariegrupp.
Torsdag, fredag, lördag och söndag: Östersund! Kommun! Jämtland! Vin!

Blir helt jävla förundrad ibland över hur fantastiskt allt kan kännas.

 

oktober x 5

För fem år sedan så bestämde jag mig för att göra mig av med min dåvarande spotifylista, som innehöll allt från mina favoritband när jag gick i sjuan (Fall Out Boy och Panic! At the Disco, bland andra) och de senaste radiohitsen som jag knappt vågade erkänna att jag tyckte om (var öppet anti-mainstream under merparten av min högstadietid, och jag antar att det sitter kvar lite idag också). 
Jag fick iallafall lite panik för fem år sedan, över att det var så väldigt oorganiserat i den där spotifylistan. Dessutom var det ju ganska så jättepinsamt (tyckte jag) att ha en massa Fall Out Boy i sin spellista när en plötsligt skulle vara supervuxen och gå i gymnasiet och sådär. Så jag bestämde mig helt enkelt för att skapa en helt ny lista. "oktober 2010", fick den heta. Och när oktober övergick till november så skapade jag ännu en lista. "november 2010", döpte jag den till. Och så har det fortlöpt sedan dess. Varenda månad (med vissa undantag) så har jag skapat en ny spotifylista, där jag lägger in det som jag lyssnar på just under den månaden. Ibland är det 30 låtar. Ibland bara fem. Och, oftast är det inte så himla mycket nytt och coolt, utan mer eller mindre enbart ett axplock från tidigare listor. Intertextuellt. 
Jag tänkte att vi kunde ta en liten titt på fem stycken oktoberlistor. Kanske bygga något slags analys kring vilket slags människa jag varit under tiden när jag skapade den. Eller bara kolla för skojs skull. Jag antar att analysperspektivet obemärkt anläggs hos mig då det är lite analystider i skolan just nu.

Nåväl! Oktober x 5 *trumvirvel*:


Oktober 2010:

 

Vampire Weekend, Beirut och Hellström. Det var höst, och jag hade gått i klass SP10a i drygt en månad. Jag bodde i Brunflo och åkte varje morgon buss 110 in till Östersund, och eftersom att Matilda oftast försov sig/sov på annan ort (och därmed inte blev resesällskap) så lyssnade jag på musik oavbrutet hela vägen. Ungefär ett album hann jag med, från det att jag hoppade på bussen och tills dess att jag klev av. Jag minns när Håkan Hellström släppte "2 steg från paradise". Jag minns hur jag varje morgon nästan längtade efter att få sätta mig på den fullproppade bussen med coola, äldre gymnasieelever och irriterade vuxna, för att få lyssna på spår nummer tre på skivan. "Shelley". För fem (!) veckor sedan så satt jag på ett otroligt blåsigt båtdäck någonstans ute på Östersjön och diskuterade just "Shelley". Hur låten, än idag, har förmågan att typ få hela magen att krampa ihop sig till en liten boll när Håkan kommer till första refrängen.
Oktober 2011:

Frightened Rabbit, Woods och The National. Det var höst, och jag hade gått i klass SPKUSK10 i drygt en månad. Jag bodde i Brunflo och åkte varje morgon buss 110 (fast ibland buss 109, också) in till Östersund, och jag var olyckligt kär. Jag var så otroligt, förfärligt olyckligt kär nästan hela min gymnasietid, så det kanske egentligen inte säger något om min musiksmak just i oktober 2011. Varje fredagsförmiddag så hade jag Ensemble A, vilket innebar att jag i tre timmar varje fredagsförmiddag fick spela gitarr och sjunga, och även ibland spela bas jättedåligt. Att välja Ensemble A som individuellt val i skolan är nog det smartaste jag gjort, då jag insåg att jag verkligen älskar att få spela och sjunga i grupp - men framför allt så älskade jag att uppträda. För att det var så hjärtskärande läskigt att jag trodde att jag skulle smälla av inför varje liten konsert. Men jag klarade det. Jag ställde mig gång på gång på scenen i aulan/framför alla kaffedrickare i cafeterian, trots att han aldrig tog åt sig att det var han jag sjöng om i alla sorgsna låtar. Så, påväg hem från en liten fredagskonsert så lyssnade jag förmodligen på "Never Bloom Again" av The Perishers för tusende gången den månaden och grät hejdlöst hela vägen hem till Brunflo igen.
Oktober 2012:

The Black Keys, Arcade Fire och Krunegård. Det var höst och jag hade påbörjat mitt sista gymnasieår. Jag bodde i Östersund och promenerade varje morgon i cirka två minuter till min gymnasieskola, beroende på om jag behövde vänta på grön gubbe vid trafikljusen eller inte. Hösten 2012 så var jag kanske mitt elakaste jag, och jag var (som konstaterat ovan) fortfarande väldigt olyckligt kär. Hela mitt jag tycktes tyngt av att han inte ville ha mig, och i skuggan av det så krossade jag någon annans hjärta, vilket jag kanske inte riktigt förstod just då. Eller så var det så att det var alldeles för hemskt och jobbigt att jag inte ville inse att jag gjorde någon illa, på samma vis som någon annan samtidigt sårade mig. En lördagsmorgon promenerade jag hem från den personen jag sårade så, och jag minns att jag lyssnade på The Black Keys senaste skiva. Det konstiga är att jag inte kan minnas några som helst känslor kopplade till de låtarna, nu när jag lyssnar på dom. Jag tycker inte ens att de är särskilt bra. "Lonely Boy" bara är. Frightened Rabbit släppte äntligen nytt, och jag försökte att dölja sorgen i ögonen när jag och den nya personen diskuterade låten. Jag var ju inte sorgsen över låten ("State Hospital" är fan svinbra) men jag var väl ledsen över att det var just honom jag diskuterade den med, när det fanns en annan som jag alltid diskuterat Frightened Rabbit med innan. Usch, vad hemskt. En jobbig månad.
Oktober 2013:

Pale Seas, Sin Fang och Lord Huron. Det var höst, och jag jobbade som au pair hos familjen Madden. Jag bodde i Queens Park i London, och ingen av mina oktobermorgnar såg likadana ut. Vissa dagar så åkte jag buss i en kvart med två små pojkar, en barnvagn, en liten portfölj och min egen stora ryggsäck. Vissa dagar promenerade jag till yogastudion alldeles runt hörnet och övade på huvudstående i 75 minuter. Vissa dagar (okej, en dag) vaknade jag i Shoreditch på ett okänt hostel, fortfarande full, och fortfarande alldeles rödgråten över att min mobil hade blivit stulen. Det fanns ingen som helst kontinuitet i min Londonvardag, och det kanske är därför min musiksmak stack iväg rätt mycket under oktober förra året. Eftersom att allt var så nytt; staden, jobbet och livet i största allmänhet, så passade det sig ganska väl med, för mig, helt ny musik. För att inte anknyta till gamla Östersundsminnen och så, kanske. De tillfällen jag hade för mig själv under mina arbetsdagar, då jag inte frenetiskt strök sängkläder eller hängde upp små söta pojktröjor på tvättlinor, så lyssnade jag konstant på musik. Min värdfamilj hade nämligen ett supercoolt ljudsystem hemma, som innebar att en ständigt kunde koppla upp sin telefon och spela musik var en en befann sig i huset. Det bästa var om kvällarna när jag, ensam i köket, lagade mat och jazzade runt till Arcade Fires då nysläppta skiva. Jag saknar det lite, speciellt just nu. Att öppna en nästan överdådigt välfylld kyl/frys/skafferi och laga något nytt och skojigt. Att inte bara äta tomatgryta med matvete.
...och slutligen oktober 2014:

Hello Saferide, Lana Del Rey och Bombay Bicycle Club. Det är höst och jag har snart läst hälften av min första termin på universitetet. Jag bor i Trollbäcken, och åker varje morgon buss 807/822 mot Gullmarsplan. Jag är inte olyckligt kär. Jag är faktiskt inte det minsta kär, och det känns så skönt just nu. Att få lägga full hjärnfokus i allt det som är viktigt nu: föreläsningar, öldrickande, hemtentor och fyndshopping på Willys i Haninge. Jag vaknar aldrig full på hostels, eller i sängar hos, mot mig, alldeles för snälla killar. Jag lyssnar aldrig på gammal hjärtekrossmusik och gråter längst bak i fullproppade nattbussar. Jag tänker inte på honom när jag lyssnar på Frightened Rabbit (fast det har jag i och för sig inte gjort denna månad). Jag är 19 år gammal, och ganska snart fyller jag 20. Nästa månad ska jag se Bombay Bicycle Club live, igen, med några fantastiska kompisar. Oktober 2014 är en ytterst angenäm månad, trots starka vindar och stundtals outhärdlig kyla. 
 

21.10.2014



Såhär pigg och fräsch var jag imorse påväg till buss 807 mot gullmarsplan. Jag var påväg mot gymmet mitt, tro det eller ej - jag har börjat träna.
Imorse stod yoga (min absoluta favoritträningsform) på schemat, men det blev ett superjobbigt corepass istället. För schemat stämde tydligen inte riktigt. Det tyckte jag först var otroligt trist, och under passet så tyckte jag att det var otroligt jobbigt, då jag knappt har några muskler att göra alla komplicerade övningar med ens, men efter passet så kändes det ändå bra. Om än lite skakigt i mina stackars mag- och armuskler. En instruktör tyckte att jag var cool som körde på trots att det inte var 45 minuter själsstärkande yoga. Tack, tack, sa jag, och åkte till universitetet och campusbutiken, där jag fyndade nästa kursbok för enbart 154 (!) kronor. Och sen bokade jag biljetter hem till Östersund nästa helg. Och sen badade jag jacuzzi. Och sen lagade jag en ganska tråkig gryta till middag med överkokt couscous.
Så himla komiskt ändå, att jag senast igår skrev att det räcker med att åka hem i jul för mig. Men, farmor frågade imorse om hon och farfar inte fick bjuda mig på en hemresa, och vem tackar någonsin nej till det? Gud, vad jag längtar. Ska be mamma göra sin allra godaste skaldjurspaj. Ska be farmor att koka äppelsylt. Ska kräva att få träffa de nya stallkattungarna. Livet!

Nu ska jag sluta skriva osammanhängande, korta och konstiga meningar. Ville mest bara säga: Det här har varit en så fantastiskt bra dag. Och jag kommer snart hem en sväng.
Imorgon vankas det pilates, en post lunch-kaffe, skräckbiodejt med klassisar och post skräckbiodejt-vin, för att lugna nerverna. Att livet kan vara så mysigt? Tack.

 

i have something , i know i do, i just need someone else to see it too

Måndag igen. Vilken grej, va. Veckorna flyger förbi, precis så klyschigt som de tycks göra vareviga höst. Det har snart gått två månader sen jag satte mig på 17.25-tåget från Östersund ner hit. Till Stockholm. Sveriges huvudstad och min nuvarande hemstad, och som förmodligen kommer att förbli just min hemstad i åtminstone två och ett halvt år till. Kanske längre, till och med, beroende på hur allt blir.
Jag längtar inte hem, och det har jag egentligen inte gjort sen dess jag flyttade. Det finns ju så många fantastiska människor här nere som får det att kännas som hemma, eller som åtminstone får mig att känna mig trygg.
Elin, som jag känt sen jag var sex år, och som förmodligen känner mig bättre än någon annan.
Kajsa, som jag lärde känna under gymnasiet och tillbringade varenda fredagskväll och var vardagslunchrast med genom hela trean.
Erika, som jag delade klassrum med i tre år (fast första året pratade vi inte med varandra, då Erika trodde att jag var en dryg, elak och hycklande tönt som hånade henne för att hon rökte, fast det var ju bara ett missförstånd) och kom att komma fantastiskt nära.
Linnea, som är världens bästa, och kanske min tryggaste punkt i Stockholmstillvaron som ibland är rätt stressig och krävande. Och Marianne, såklart, Linneas mamma. Just nu sitter jag i deras fantastiska lilla tvåa i Hammarbyhöjden och förbereder min redovisning jag ska hålla i om ett par timmar. Linnea åkte till sitt jobb för två timmar sen, men jag får alltid stanna kvar så länge jag vill. Dricka kaffe iförd Linneas anskrämliga tofflor i form utav jätteglada vildsvinshuvuden. Äta lunch ur deras kyl. Duscha varmt och låna stickade koftor när jag fryser efteråt. Rota fram bläckpennor ur belamrade kökslådor för att skriva ner poänger om hur en teveserie både kan befria och fördöma.
Sen har jag ju alla mina nyfunna vänner, såklart. Smarta, roliga, uppmuntrande och bra personer som gör att föreläsningstillfällen och seminariedagar känns extra lockande, och som bjuder in till onsdagsöl (förra veckan, exempelvis) eller onsdagsbio (i övermorgon).

Jag är så lycklig att jag har alla dessa människor kring mig, och att Östersund inte lockar så himla mycket, än så länge. Än så länge räcker det med att veta att jag kommer att kliva av på en (förhoppningsvis) snöig Östersundsperrong ett par dagar innan jul, för att få stanna där i en hel vecka. Och vad ska jag då göra för att maximera vistelsen? Jag ska äta god sallad på tings. Jag ska hälsa på alla mina favoritkassörskor. Jag ska gå ut med min hund i kyrkparken och svära tyst när han står och luktar på exakt samma lyktstolpe i flera minuter. Men framförallt ska jag kramas så himla mycket. Jag ska krama om mina stora småsyskon, min lilla mamma och världens bästa Pelle, min långa pappa, mina underbara bästisar och mina fantastiska mor- och farföräldrar.
Jag önskar att jag kunnat krama om de där hemma lite extra just nu dock, då en familjemedlem gick bort för ett par veckor sedan. Men, bättre sent än aldrig.

Just nu i sekunden jag skriver detta så längtar jag väl ändå hem lite, av anledningen att vilja göra alla de grejer jag listat ovan, men det är ju som sagt ändå okej. Jag har byggt upp en vardag här som jag känner mig trygg i, och i den ämnar jag att stanna. Fram tills att jag får pusta ut i mitt riktiga hem en vecka i december, vilket är otroligt snart. Veckorna flyger ju, som bekant, så otroligt fort förbi under hösten.

 

Duktigast på att skriva kommentarer denna vecka

En gratis blogg fr�n Devote.se. Starta en blogg du ocks�.  http://annatherese.devote.se